Emo

Ibland grälar jag på lille Lä. Jag berättar för honom att han är på tok för ung för att få ett helgon-konto och logga in för att skriva knackiga dikter på engelska och citera Nine inch Nails, men han verkar inte fatta. Han bara fortsätter gråta. Bebisar, alltså. Hopplösa.

Att leka tittut är för n00bs

Det är bara n00bs som leker tittut. Jag och lille Lä är förbi det stadiet för länge sedan. Nuförtiden brukar det mer gå till på följande vis:

Lä sitter i sin sitter eller sin gåstol och leker stillsamt. Kanske småpratar han lite för sig själv med lustiga bebisljud.
Jag smyger ljudlöst fram, snett bakom honom, ett steg i taget, vågar knappt andas. Sedan hoppar jag fram som blixten rakt framför honom och hojtar ett glatt:

"TJOHOOO!"

Han ser först vettskrämd ut i en halv sekund och sedan skrattar han så mycket att han nästan kiknar.

När han slutat skratta gör vi om det igen.

Trösklarns, vad slug jag är!

När lille Lä fick sin barnvagn sade min kära mor till mig att om han inte ville sova så var det ett bra knep att köra vagnen fram och tillbaka över tröskeln så det guppade lite. Ett gammalt hederligt knep.

Jag nickade långsamt, såsom man gör mot galningar och kommenterade inte vidare.

För min inre syn hade jag trösklarna i stugan där jag växte upp. Trösklar så höga att det skulle vara lite som att knuffa vagnen nedför en trappa att köra fram och tillbaka över dem.

Det var inte förrän flera månader senare när jag stod vid en tröskel i lägenheten och dammsög som jag insåg vad hon menade.

Slugt. Kvicktänkt. Verkligen.

Långa vinterpromenader

Vinterpromenader som småbarnsförälder och tillika hundägare är mycket, mycket längre än sommarpromenader har jag märkt.

För en sommarpromenad så sätter man barnet i bärselen, kopplar hunden och går ut.

För en vinterpromenad så tar man på bebisen overallen och extramössan och placerar sedan barnet på golvet efter att man insett att den nu är för påbylsad för att gå ned i selen. Sedan letar man reda på hunden. Bebisen börjar skrika. Hunden gömmer sig under bordet. Man fiskar fram hunden, placerar den i hallen bredvid bebisen och hämtar kopplet. Bebisen tar ett fast grepp om hundens päls när denne går fram för att nosa lite. Hunden ylar och springer sin väg. Bebisen börjar gråta av rädsla. Man tröstar bebisen, lägger tillbaka den på golvet och hämtar en katt som man placerar bredvid bebisen. Bebisen är nöjd och slutar vara ledsen. Katten är jovialisk och lägger sig ned. Sedan fiskar man fram hunden under bordet igen, håller den medan man rotar fram kopplet och selen och spänner till sist fast täcket. Vid det här laget har katten tröttnat på bebisen och gått sin väg. Man tar upp bebisen och tröstar. Hunden börjar låta "YNF YNF" och "VAFF", men nu är man ju äntligen klar!

Eller vänta. Mina kläder då?

Man lägger ifrån sig bebisen och tar på sig skorna. Hunden sliter sig. Man jagar efter hunden. Bebisen börjar gråta. Med känslan av att man är världens sämsta mamma så tar man på sig jacka, mössa och vantar. Man plockar upp den gråtande bebisen och tar kopplet till den ynfande hunden. Sedan går man nedför alla trappor, bäddar ned bebisen i vagnen medan hunden ynfar vid porten och SEDAN, mina vänner. Sedan är man ute.

Och då är man inte så beredd att gå igenom allt om några få timmar igen, så man tänker att man lika gärna kan ge fan i att gå in igen.

Drakbebis

Ni inser att jag skulle kunna döda för att ha den här dräkten till lille Lä, inte sant?

Bebisar!

Skulle uppdatera bloggen och började leta efter en bild på en vinterklädd bebis, men fastnade i alla urgulliga bilder och känner mig lite fånig och emotionell. Jag återvänder om en stund.

Herr Golv, möt Herr Bebis

Ponera att bebisen lyckats tjonga huvudet i golvet och fått en bula och ett präktigt blåmärke dagen innan han skall på läkarundersökning.

Är det då bäst att

a.) Säga vad som hänt.

eller

b.) Försöka vara lite lustig och säga att han "gått in i en dörr" och hoppas att de förstår skämtet?

Om man tröttnat på kameljäveln

Betjänten Igor har EN puckel
en puckel, en puckel
Betjänten Igor har en puckel
så dissekerar, dissekerar vi.

Betjänten Igor har TVå pucklar...

Tidnings-tricket

Ta en ledsen bebis. Lägg en tidning på den. Med lite tur förvandlas tidningen till en trasig tidning och bebisen till en glad bebis. Tadaa!

Visste ni det...?

Kalle Kamel har för övrigt över hundra pucklar nuförtiden. Tänkte bara att ni kanske ville veta det.

Åh, vilken fin barnvagn - sade byggarbetaren

Lille Läs barnvagn genererar många komplimanger. Det verkar som om det inte bara är jag som ogillar de där monstrumen till stridsvagnar man kör omkring med nuförtiden. Det roliga är att först var det bara äldre tanter som kom fram och sa "Åh, vilken fin barnvagn!" och sedan fick en chans att beundra bebisen också, men nu i dag gick jag förbi en byggarbetsplats och hörde i periferin hur en av karlarna glatt utropade "Vilken snygg barnvagn!"
Kanske inte riktigt vad man förväntar sig.

Så om man vill ha glada tillmälen skall man alltså skaffa en trettio år gammal barnvagn och köra runt med. Gärna för mig!

Tänkte passa på

Min kära vän Linda på bloggen Boxare på Smällen har äntligen nått (och gått över) beräknat förlossningsdatum. Nu håller vi tummarna för en rekorderlig kompis åt lille Lä!

Samtidigt så är min syster också höggravid. Mer bebisar! BEBISAR!! *frossar i själva tanken*

Vad gör svartrockarmamman när...

...klockan är snart tre på natten och hon skall upp klockan sex för att åka iväg till sjukhuset och bli rånad blind (faktiskt, det är ögonbottenfotografering som gäller så jag kommer vara blind halva dagen)?

Ändrar lite i designen på bloggen givetvis.

Givetvis.

MEN GÅ OCH LÄGG DIG DÅ, KVINNA!

The toys that makes the noise

Lille Lä har en leksakssynth. Den har mjukt vadderade tangenter och tre olika inställningar, en med vanliga toner, en med musik som spelar hela tiden och en där det spelas små snuttar innan man måste trycka på en tangent så den fortsätter.
Lä har just upptäckt den tredje. Så nu ljuder "En bonde i vår by" och fem andra melodier om och om igen.

Om jag blir galen på de upprepade ljuden?
Inte då, jag sitter här och strålar så stolt över att han slutat försöka krossa skallen mot gosetangenterna och använder händerna i stället.

Dessutom tror jag att de som blir knäppa av sådant här helt enkelt är av fel generation. Vi som suttit och lyssnat på "Badger badger" i två timmar eller spelat "Magical Trevor" tills öronen blöder är helt enkelt luttrade.

Lille Lä och katten

Jag har just insett att Lä erbjuder ett utmärkt tillfälle att öva lite enkla skisser på ritplattan jag inte använt på sjuhundra år. Så jag presenterar således Lille Lä och katten (en av två, den andra katten kommer också i sinom tid). Skall försöka lägga upp sådana här lite då och då så jag inte försoffas alldeles.

Mer min man inte uppskattar

Ibland tycker jag allt att han är lite känslig, yetin. Det är ju som sagt inte som att lille Lä förstår själva orden ännu. Så om jag sjunger

"Om du har ett äpple vill du dela det med mig
i en äppel-melodi"

eller

"Har du en kattunge vill du dela den med mig
vi kan ta en vanlig brödkniv"

spelar ju faktiskt INGEN som helst roll.

Familjeliv är en freakshow

Som förälder råkar man då och då på detta horribla forum för nojor, vansinne och överbeskydd. Jag kan tyvärr inte uttrycka det bättre än som en vän till en vän tillstod:

"Det är när man läser på familjeliv som man fattar att idioterna på Flashback faktiskt får ligga ibland."

Några viktiga jämförelser

Nu när jag varit med i föräldrasekten i snart ett halvår tänkte jag att jag skulle göra några viktiga jämförelser.

1. Bebisar är som hundar. Små, efterblivna hundar som bär blöja och inte kan äta själva.
2. Katter är som bebisar. De sover lite överallt och är jättesöta till och med när de kissat på skötbordet.
3. Bebisar är som makar. De sover och sover och gillar att sitta framför TV:n. Lä är dock inte riktigt som min make eftersom Läs matlagning än så länge lämnar jävligt mycket övrigt att önska. Lä drar dessutom inte in lika mycket pengar varje månad. Undra vid vilken ålder de kan börja utföra barnarbete åt mindre nogräknade fabriker?
4. Hundar är som bebisar. Små, smarta bebisar som inte badat på många veckor och kanske rullats i äckligt smuts.
5. Att ha bebisar är precis som att spela The Sims 1. Exakt faktiskt. De skriker när de vill något och då går man igenom felsökningsschemat (kolla blöja, sjunga för, mata) och om det inte fungerar så kör man det en gång till. Konstigt nog så blev inte Lä en sjuåring på en vecka. Jag blev lite besviken faktiskt, jag som tyckte att The Sims hade fungerat så bra som handbok.

Lassie är död

Jag har kommit på en bra visa att sjunga för Lä som han faktiskt också gillar utöver Kalle Kamel. Min man är inte så förtjust i den visan, men det är bara för att han är en mes.

Det finns nämligen en visa som går något i stil med:

"Vår tupp är död, vår tupp är död
den kan inte sjunga koko-ri koko-ra
ko-ko-ko-ko-ko-ko-ko-ko-ri koko-ra"

Den blev hemskt trist efter ett tag och jag adderade några verser:

"Lassie är död, Lassie är död.
Hon kan inte rädda Timmy uti nån brunn
inte inte rädda Timmy uti nån brunn

Flipper är död, Flipper är död.
Han kan inte simma hit och dit, hit och dit
inte inte simma någonstans någonstans

Pongo är död, Pongo är död
Han blev till slut till en ny väska åt mor
till en, till en, till en, till en väska åt mor."

Innan Lä är gammal nog att förstå texten måste jag nog ta och skaffa mig en dalmatiner-mönstrad väska också, bara för sakens skull.

Yetin är oroad att detta kan komma att förstöra vår son. Jag tror snarare att det kommer erbjuda intressanta tillfällen när någon liten unge gråter för att dennes katt har sprungit bort och Lä då kommer tultande med en djävulsk glimt och börjar sjunga:

"Din katt e dö, din katt e dö..."

Hatten kantad med korvaskinn

Det är hopplöst att försöka minnas alla dessa barnsånger man en gång (när man faktiskt var barn) har kunnat. Man börjar fundera på vad som var så roligt och varför man måste skratta och vad det var för gubbe som kom in. Vad började han sedan göra så att allting dansade och vad tusan tog man sig för när allt dansade ut också? Så man börjar söka på internet och lyckas hitta rätt text. Man studerar den noga och pusslar ihop det med melodin man knapphändigt minns från sina unga år.

Så sjunger man det för sin bebis.

Lä tittar på mig. Förväntansfullt, men ingalunda road än.

Jag suckar och påbörjar ännu en omgång av Kalle Kamels påökning av pucklar.

Katter och skötbord

Ponera att du har en uppblåsbar skötbädd. Ponera även att du har en katt.

Katten kommer osökt att försöka sova på skötbordet. Katten kommer också att, mycket utstuderat ta en klo och förtjust sticka hål på allt uppblåsbart.

Med andra ord, om du har en katt gör du bäst i att inte skaffa en uppblåsbar skötbädd, alternativt hugger av tassarna på katten innan tillökning kommer.

Sångstund på Öppna förskolan

Nu har jag ju officiellt inte varit på Öppna förskolan, men ibland råkar man kika in på vad de gör när man skall till barnhälsovården i samma byggnad. Det hände också häromdagen. Det var sångstund.

Sångstunden i fråga verkade övermåttan rolig. Alla föräldrar satt i cirkel med sina små, små avkommor i knäet. Föräldrarna sjöng högt, klappade i händer och gjorde entusiastiskt rörelser till mystiska sånger i stil med "Så här gör häxorna när de går..." (vad hände med sotaren och bagaren? Har de fått kicken? Orättvist! Nu hörde jag inte vad häxorna gjorde när de gick, men jag förmodar att de höll en telefonlur mot örat eftersom det är det enda häxjobb jag sett utannonserat på Platsbanken).

Här kommer det roliga: Barnen kunde inte ha brytt sig mindre! Föräldrarna sjöng och sjöng och viftade och viftade och barnen blinkade lite lojt konspiratoriskt åt varandra och ignorerade hela skiten.

Barn är smarta.

Att fota saker

I dag funderade jag på att gå någon form av kvällskurs och kontrollerade således det lokala utbudet.

Först hittade jag "Fota din hund" och skrattade tills jag grät. Allt jag kunde se framför mig var nämligen:

Sedan såg jag lite längre ned på sidan kursen "Fota ditt barn" och då började jag skratta okontrollerat igen.

Inte lika många pucklar

Nu har Kalle Kamel inte haft så många pucklar på senaste tiden. Lille Lä har upptäckt magin i att äta välling. Välling är tydligen något av det viktigaste i världen just nu, utöver att skratta åt katten och tafatt krama/klappa på den med små nyfikna händer.

Skönt det. Snart kanske jag till och med lyckas ta mig samman nog för att komma igång med plugget lite bättre.

Inte för att vara den som är den

Inte för att vara den som är den, men jag råkade se reklam för ett program om förlossningar eller något på TV. Det var ett klipp ur en förlossningssal. Illamåendet vällde över mig som en tidvattenvåg och kallsvettig fick jag rusa iväg till toaletten och spy.

Så mycket för "jag tror jag kommit över det rätt bra!" som jag tänkte ett par dagar innan.

Kalle Kamel

För övrigt har Kalle Kamel för tillfället 51 pucklar och antalet stiger ständigt. Anledningen till detta freak of nature är att lille Lä är lite febrig och det enda som tycks lugna honom är räknevisan om Kalle Kamel. Gudarna-ske-lov så behöver man inte tänka för att sjunga den. Kan dock meddela att efter 30 pucklar kan man känna sig lite hjärndöd, men jag hoppas på en nytändning efter 60.

Gudmödrar

Nu har vi utsett två gudmödrar åt lille Lä. Vi började med en gammal vän till mig som vi kan kalla Scary Godmother. Hon har nu en förevändning för att aldrig skaffa egna barn, vilket passar henne perfekt. Dessutom kommer Silas att växa upp med en av mina äldsta vänner nära inpå. Den andra gudmodern kallar vi Fairy Gothmother i stället. Det är en god vän till familjen som redan överröst lille Lä med presenter.

Vad innebär det då med gudmödrar för oss? Tja, vi är ju långt ifrån kristna, så titelnamnet beror mest på att det låter häftigt. Dessutom är jag av den starka övertygelsen om att barn mår bra av att ha lite extra vuxna omkring sig under uppväxten, och Yetin håller med.

Irritationen

Det är sällan folk talar om irritationen som kan uppstå, eller fel. Det händer att de talar irriterat om sina irritationsmoment, men inte logiskt och klartänkt om själva irritationen i sig.
Att man, trots att man delar på arbete och vet att allt är precis som man vill ha det börjar irritera sig på irrelevanta saker.

Exempel: Yetin var ute och gick lite med Lä. När de sedan kom innanför dörren så ropade Yetin på mig för att få hjälp med avklädning och jonglering av egna kläder, inhandlade varor och bebis. Jag blev jätteirriterad, men försökte att inte visa det. "Men! Jag klarar ju av allt det där SJÄLV när jag varit ute!" tänkte jag och bet ihop käkarna. Sedan kom jag på mig själv. Det är ingen tävling. Visst, jag klarar av det själv, men visst är det lättare om man hjälps åt. Själv brukar jag liksom bara inte ens tänka på att be om hjälp.

Det är sådär hela tiden. "Men varför sover han så länge?" "Men varför gör han si och så och jag gör minsann si och så!"
Det är lätt att göra föräldraskapet till en tävling, även med de man älskar mest här i världen. Jag vet inte vad det beror på, men förmodligen har det att göra med all press man har på sig om att vara "en bra förälder".

Så kom ihåg det när irritationen kommer; är den ens relevant för tillfället?

Barnvakt

Svärfar med familj satt barnvakt för ett dygn. Jag trodde det skulle bli jätteskönt, men i stället började det med att jag blev sjuk. Sedan kom saknaden. Jag trodde inte ens det var möjligt att sakna Lä så mycket, eller någonting faktiskt. Det var nästan lite läskigt, för ärligt talat gör han ju inte så mycket mer än att ligga och vifta och låta lite. Ofta är det ju till och med lite jobbigt när han är hemma och man vill hinna med att göra annat, men nu när han inte var hemma så låg jag i stället som ett annat nöt, sniffade på hans pyjamas och vågade inte ens ringa svärfar och kolla läget eftersom jag var rädd att börja grina.

Jag borde med andra ord inte ha oroat mig för att inte älska mitt barn. Det verkar som om naturen tar hand om saken utan att jag behöver bestämma något alls själv.

I dag skall jag nog...

När jag låg där i badkaret med vattnet rinnande och masserade min stackars av hårförlängningar misshandlade skalp så njöt jag i fulla drag.
"Efter det här badet..." tänkte jag. "Efter det här badet skall jag nog ta och sy den där kappan jag har planerat... och kanske ett par byxor till av den där modellen jag tycker så mycket om. Med lite tur hinner jag sortera böckerna i biblioteket också. Mm..." och sedan försjönk jag i drömmar om mina nya kläder och om fina rader med böcker i stället för det kaos som nu råder.

Så stängde jag av det rinnande vattnet och planerna kraschlandade i en hög av LÄÄ LÄÄÄ LÄÄÄ LÄÄÄ.
"Välkommen till föräldrarlivet", tänkte jag och gick upp ur badet.

Alla bebisar är söta

Helt plötsligt är alla bebisar söta, till och med de som är fula. Till och med bebisen jag såg i famnen hos en främling på stan, en bebis med helt fyrkantigt, ihopklämt huvud och ilsket röd hudton.
Det råder total bebisfeber i mitt huvud. Bebis, bebis, bebis, bebis.

I dag var ett par bekanta över, eller dristar jag mig till att säga vänner? Kanske, kanske inte. En bebis skrek väldigt mycket. En annan smakade på mitt lillfinger väldigt ingående. Bebis bebis bebis bebis.

Jag känner mig tillfreds. Det kan säkert avhjälpas med ett besök på öppna förskolan eller annan skräck.

Bebisar är emo

Alla bebisar är emo. Kan de inte bara skaffa ett konto på Helgon, citera Nine Inch Nails "Hurt" där och sluta ligga och skrika utan anledning och störa oss andra?

Tappa håret

Ni kanske minns att folk glatt påpekade att man tappar massor med hår när man ammar då jag stolt annonserat att mitt hår blivit tjockt och fint under graviditeten?
Det visade sig inte vara en myt. Däremot får håret ganska mycket hjälp att "tappas".

Rätt sjukt mycket hjälp till och med...

Loppet har börjat!

Nu har loppet börjat. Andra föräldrar har börjat ställa en kavalkad av frågor i stil med:
- "Har han upptäckt händerna än?"
Och sedan kommer jämförelserna om hur duktiga deras egna barn varit eller är.
- "Rullar han runt själv? Lille Buh rullade omkring helt själv innan navelsträngen ens var klippt!"
- "Kryper han inte än? Lilla Pluttan kröp faktiskt ut ur magen och klippte sedan navelsträngen på egen hand!"

Och allt man kan göra då är att le lite försmädligt och lagom nedlåtande åt deras små underutvecklade knyten och svara:
- "Jaadåå, varje morgon voltar lille Lä ut ur spjälsängen och gör frukost på sängen åt oss båda, fast inte förrän han varit ute med hunden och skrivit uppsatser åt lata studenter på Oxford. Vi tycker förstås att han är lite sen (beklagande min för att vara lagom ödmjuk) men alla barn måste ju ta allt i sin egen takt! Oroa dig inte du för att lille Buh bara kan rulla omkring."

"Onödigt"

Min man hindrade mig för övrigt när jag ville ha den här tröjan till den föräldraförberedande gruppen med motivationen att det var "onödigt".

Däremot fick jag ha den här tröjan som höggravid, trots att det verkade som om den del pensionärskäringar i området tyckte det var synnerligen "onödigt":

Jag är förvirrad.

Att vara förälder

Yetin konstaterade häromdagen att han nu verkligen är förälder. Han hade just nattat lille Lä och upptäckte lite kräks på sin axel. Den spontana reaktionen var: "Aaaaw, så gulligt!"

Så långt har det inte riktigt gått för mig. Än.

Svartrockar-pyssel

När man nyss skaffat sig en symaskin och dessutom är mammaledig så finns det (om man har tur) tid över för att bli kreativ. Dessutom har man ju faktiskt någonstans att göra av alla små söta kläder, gosedjur och filtar som man vill sy. Här ovan är en bild på ett skelett man kan sy av ett par sockor. Själv har jag (såklart) inga vita sockor och kommer att sy det av vitt velourtyg i stället. Vi får se hur det blir.

Jag har även gjort ett par byxor åt lille Lä, samt mitt första lapptäcke någonsin (lagom stort nog för att ha i sittern):

Det jag vill säga med det här är väl att man inte direkt behöver vara ett geni med nål och tråd för att få ihop någonting. Jag är slarvig, lat, har dåligt tålamod och ingen blick för någonting som har med sömnad att göra, ändå tycker jag att jag lyckas göra ganska fina saker åt Lä. Bäst av allt är väl att jag har roligt under tiden också!

Att ta sig iväg

Många gånger stöter man på problemet med föräldrar som pratar om hur svårt det är att ta sig utanför dörren när man har en liten bebis som bihang. Att allt blir jättestora projekt och man oroar sig för att bebisen skall börja skrika, för att byta blöjor, för matning, för allt. Dessutom måste man ha med sig TUSEN saker, annars sprängs bebisen. Det är så klart snicksnack.

Först tyckte jag också det var krångligt och lite läskigt, men man vänjer sig fort när man tvingar sig själv och bebisen att sticka iväg på utflykter av olika slag. När man fått lite rutin i matningen så kan man anpassa det hela, kör man med flaskmatning så går det utmärkt att mata bebisen när och var som helst utan genans.
Och visst, jag vet att man inte skall vara generad över att amma offentligt, men en del är det ändå. Jag är en av dem. Jag ser inget fel i det, men jag är rädd för att få skit för det däremot. Därför föredrar jag flaska när vi är utomhus bland folk.

I övrigt behöver man ha med en filt, blöjor, våtservetter, ett ombyte och en extra napp. Då är man genast förberedd på allt som kan dyka upp i ens väg. Förutom ninjor. De kan man aldrig vara förberedd på.

Jag har aldrig kunnat sy

Jag har aldrig kunnat sy, men jag har alltid önskat att jag kunnat sy. Jag har fått idéer och drömmar och funderingar på saker jag skulle göra om jag kunde sy, men jag har aldrig tagit itu med det. Jag hade väl helt enkelt gett upp.

Nu har förutsättningarna plötsligt ändrats. Om man syr kläder till en bebis så behöver man för det första inte oroa sig över att man förstör mycket tyg när man misslyckas, man måste inte lägga ut en förmögenhet på tyget i fråga från första början och om kläderna inte håller så spelar det ingen roll eftersom bebisen ändå växer ur dem på rekordtid.

Så, nu har jag skaffat en symaskin och Lille LÄ (han låter "LÄ LÄ LÄ" nä han skriker, så det blir härmed det namn han går under här på sidan) skall få en rosa pyjamas sydd av mitt gamla nattlinne med får på. Det är METAL.

Utveckling

Bebisen har upptäckt sina händer och suger på dem konstant, antingen han är hungrig eller inte. Det jobbiga är när han spottar ut nappen för att få plats för sina händer och sedan blir ledsen när han inser att händerna inte är nappen. Jobbigt läge. Redan som plutt vill man äta kakan och ha den kvar.

I dag började han plötsligt skrika på ett helt nytt sätt. Högre och hejdlöst. Helt förtvivlat. Det skärrade min man och gjorde att mitt hjärta gick i tusen bitar, särskilt när ingenting först hjälpte för att lugna bebis. En ren blöja och en promenad i vagnen senare var saker dock bättre. Pust.

Det där med stil

Jag har upptäckt ett problem. När man har en bebis är det ju sällan man faktiskt har tid till triviala saker som att sminka sig, klä sig snyggt eller till och med duscha. Problemet är att det blir så mycket mer uppenbart när bebisen är mycket snyggare klädd (men i samma stil) som man själv.

Mitt nya mål är således att vara lika välklädd som min pjuklarv så att han slipper skämmas över mig.

Nytt problem: Alla de riktigt, riktigt söta alternativkläderna finns bara för barn. Gah.

Motvikt

Nu har vi blivit kallade till en hög med träffar för nyblivna föräldrar.
Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag har redan vänner. Jag har redan ett nätverk. Jag behöver inte fösas ihop med främlingar som råkar ha klämt fram en unge nästan samtidigt som jag.

Fast jag funderar på att gå dit en gång i alla fall. Som motvikt.

Förlossnings-chic

På förlossningen och BB lade jag märke till en märklig sak. Medan jag stapplade omkring i landstingets fashionabelt illasittande sjukhuskläder med okammat hår och rödkantade ögon så vimlade det omkring mig av, visserligen stapplande, men stylade mammor. De kunde knappt gå, men lik förbannat hade de borstat och friserat håret, sminkat sig noga och hade på sig sina egna kläder. De var helt enkelt förlossnings-chica. Något som kändes fullkomligt främmande för mig.

Talade med en god vän häromdagen om att det tydligen också finns kvinnor - och det är inte helt ovanligt - som trots jättegravid mage anstränger sig noga för att raka benen och frisera musen innan det är dags att åka in till förlossningen. Herregud. Är de galna?

När man väl ligger där och läcker allehanda kroppsvätskor så är det minsta man borde bry sig om ifall man har välfriserade privatdelar. När man väl har fött ett barn så är smink verkligen en konstig morot för att orka ta sig upp ur sängen.

Människor är galna. Finns det ett tillfälle i världen då det är fullkomligt allmänt accepterat att se ut som skit så är det när man föder och just har fött en unge. Ta tillvara på det. Njut. Du får vara ful, fet, ofriserad, osminkad och ha på dig sjukt fula, men sköna kläder. Kör på det.

Nålen

Lugnande noteringar.
För er som oroat er inför förlossningen och saker som att nålen för ryggbedövningen skall göra jävligt ont kan jag meddela att jag i alla fall inte kände den alls. Det fanns liksom andra saker att tänka på just då, som att jag skulle få SMÄRTSTILLANDE! Hurra!

Skrikande bebis

Ni vet väl att pappor inte är lika bra föräldrar som mammor? Det är för att mammor faktiskt har instinkter som gör att de automagiskt vet varför bebisen skriker. Det läste jag senast i en intervju med en professor i ett eller annat och innan dess i en artikel av en psykolog.

De är fan inte kloka. Jag vet inte varför plutten skriker i nio av tio fall. Eller jo, om man skall generalisera så vet jag att han skriker för att han är missnöjd... fast det är inte så svårt att räkna ut, så det fattar till och med den mest korkade pappa också.

Att ha med bebis på spelningar

Du kanske är som jag och älskar att gå på spelningar. Du kanske också har en bebis. Här kommer mina bästa tips inför att gå på spelning med bebis:

1. Skaffa hörselskydden jag skrev om tidigare den här månaden. De är billiga, grymt bra och fungerar i många, många år. Uppenbarligen går de att använda när barnet bara är någon månad gammal och uppåt.

2. Släpa inte med dig vagnen. Det blir bara knöligt med en massa folk omkring och så en vagn på det. Dessutom är det ju många barn som lätt blir rastlösa i vagn. Det är bättre att ta bärselen (eller sjalen om du kör med sådan). På så sätt har du alltid 100 procent koll på vad din knodd har för sig, samt att det är ett av de tillfällen då du inte ser ut som en idiot när du står och smådansar, även om du gör det mest för att bebisen skall komma till ro.

3. Mata innan spelningen. Om du växlar mellan amning och mjölkersättning, försök ge ersättning innan spelningen så håller sig barnet mätt längre.

4. Glöm tanken på att stå längst fram. Håll dig precis så långt bak att du kan se scenen, men slipper att bli mosad. Det är läskigt att bli mosad med en bebis.

För faktum är att de flesta saker du gör innan du blir mamma kan du fortsätta med, det kräver bara lite träning, förberedelser och tålamod. Det är värt det.

Köttmetoden

 
Det finns ju, som vi alla vet, mycket vidskeplighet kring graviditet och barnafödsel. Självklart är det min plikt att sprida ännu en snutt vansinnig övertro till alla blivande mammor där ute. Så, förutom att ha sex, äta ananas och vandra baklänges kring en lada en torsdagsnatt för att sätta igång själva förlossningen så presenterar jag härmed KÖTTMETODEN.

Man måste helt enkelt äta mycket kött. Massor med kött. Jag åt massor med kött precis innan vattnet gick. En arbetskamrat till min man gjorde samma sak. Min syster åt kött dagen innan vattnet gick. Där ser ni! Det fungerar! Ät massor med kött!

P.S. Om det inte fungerar har du inte ätit tillräckligt mycket.

Hörselskydd till vettigt pris

Ponera att man vill ta med sin plutt på en eller några bra spelningar under sommaren. Ponera att man kanske borde överväga att skydda pjuklarvens öron så att denne inte under resten av sitt liv nedkallar förbannelser över dig på grund av sin tinnitus. Då brukar alla säga att man borde köpa ett par av märket Peltor Kid vilka finns i rosa och gulgrönt för 149-200 spänn. Det verkar som om det är allt som finns att välja på.

Om man som jag inte tror på att det enbart finns en sort av allting och vill ha något billigare som fungerar lika bra så kan man i stället köpa ett par fina hörselskydd för barn från Clas Ohlson för 69:-
De finns i chockrosa och ljusblått. Självklart fick min lille kille chockrosa, bara för att.

Tro aldrig att det enbart finns märkesprylar.

Peltors hörselskydd

Den billiga varianten

Ibland måste man bli påmind...

Misstag

Av gammal vana råkade jag köpa kolabönor häromdagen. Det var ett misstag! Jag kommer verkligen aldrig mer att kunna äta smörkola. Dumma bebis.

Saker som får ditt barn att explodera

 
Det finns många regler kring vad man får och inte får göra när det gäller bebisar. När du pratar med andra mammor, barnsköterskor och personal på diverse ställen som har med barn att göra så får du reda på att ditt barn kommer att explodera direkt om du gör följande:

- Lämnar barnet ensamt på skötbordet i några sekunder, trots att det är jättehöga kanter på bordet och skötbädden och barnet sällan eller inte alls kan rulla omkring.

- Lägger barnet på mage. Trots att alla vi som nu har barn låg på mage hela vår uppväxt och trots att man inte har några egentliga bevis för samband mellan magliggande och oförklarlig spädbarnsdöd (eller vad de kallar plötslig spädbarnsdöd nuförtiden, allt måste ju byta namn, det kan inte bara vara enkelt).

- Låter någon utanför familjen trösta barnet när det är ledset. Seriöst så påstod en barnmorska häromdagen att barn inte KAN känna sig trygga med främlingar. Så att bebisar somnar hos en främling och sedan sover hela natten är bara ytligt. Innerst inne är barnet fortfarande ledset. Tydligen.

- Låter barnet få sol på sig, om så bara för en minut. Samma sak gäller med några regndroppar. Väder är faktiskt skitfarligt.

- Inte har ett myggnät över barnvagnen. Om barnet får ett myggbett är det kört.

- Låter barnet få umgås med djur. Då kommer barnet utan dröjsmål att bli kvävt av katter, uppätet av hundar, väldigt allergiskt och dessutom explodera.

- Använder tvättmedel och mjukmedel med parfym. Då blir barnet allergiskt och sprängs.

- Äter mjölkprodukter medan du ammar. Kabooom direkt.

- Ger barnet någonting med socker på nappen. Socker är lika illa som att ge sitt barn rent heroin! Oj oj oj. Bebisen kommer inom två dagar att bli uteliggare som säljer sin rumpa för att få råd med glass och sedan sprängas och det är DITT FEL.

- Glömma att koka ALLT som din bebis skall ha i närheten av munnen. Vattnet till mjölkersättningen, flaskor, bitleksaker, nappar som hamnat i soffan. KOKA! Glöm inte att tvätta händerna varje gång du skall röra vid barnet också. Helst med desinfektionsmedel.

- Låta barnet sova så länge det vill. Du måste utan villkor väcka barnet varannan timme för att ge det mat, även om bebisen inte ens går att väcka och vägrar att äta. Egentligen är den hungrigt och måste ha mat.

- Inte lyckas få barnet att följa BHV-kurvan. Det är jätteviktigt att alla barn utvecklas precis lika fort och växer och lägger på vikt precis lika mycket. Misslyckas du med detta är du helt klart världens sämsta förälder och både du och barnet kommer att sprängas utan misskund.

Så kom ihåg allt detta! Det är hemskt mycket som kan få din bebis att sprängas och dö på direkten. Var rädd! Var alltid rädd! Köp produkter för att undvika att vara rädd! Köp! Köp! Köp!
Glöm aldrig detta: Du är en skitdålig förälder och ditt barn KOMMER att explodera. Det är bara en fråga om när.

VIKTIGT tillägg av läsare:
Och så får du inte glömma att om du dricker [någon form av] alkohol medan du ammar så kommer bebisen också att sprängas! Garanterat. Och en intressant detalj är att om du låter bebisen gnälla lite så kommer den sprängas, men låter du den inte gnälla lite så sprängs den också. Och jordgubbar, just det. Inte äta jordgubbar när du ammar. Eller fisk. Bebisar är väldigt högexplosiva.

Nicka och le

Vad jag har lärt mig efter kontakt med barnhälsovården och dylika instanser: Lyssna på vad de säger. Nicka och le. Håll med. Gå sedan hem och gör precis efter ditt eget huvud.

För det är som så många sagt före mig: BHV är inte dina vänner. De säger inte vad de personligen tycker är förnuftigt eller vettigt, utan är tvungna att utgå från de senaste rönen och rekommendationerna. Dessa är ibland helt åt helsike strömlinjeformade och går inte för allt i världen att applicera in på alla barn i hela världen.

Däremot så har de på BHV betalt för att försvara dessa rekommendationer, så försök inte ens argumentera med vettiga och väl genomtänkta argument. Du kommer nämligen bara att bli ledsen. Du kommer att känna dig som en dålig förälder och en hemsk vuxen.

Så lyssna med ett halvt öra, registrera vad som känns vettigt för dig och nicka och håll med på ytan. Då mår både du, ditt barn och de som jobbar på BHV som allra bäst.

Varför folk är så vänliga när du blivit gravid

Om jag får lov att vara lite cynisk (ingrodda vanor är svåra att bryta) så är folk (främst de som är äldre än du) så snälla när man är gravid för att de redan gett upp om din generation och nu sätter sitt hopp till nästa.

Vad som förväntas av mig

Som nybliven förälder förväntas jag prata om bajs. Jag borde dessutom göra det ofta, mycket och gärna. För att stilla folks underliga koprofaga förväntningar så tillägnar jag alltså det här inlägget åt bajs. Bebisbajs är väldigt konstigt. Detta mest på grund av lukten. Av någon anledning luktar mitt barns avföring som något härsken gräddkola.

Jag kommer aldrig att kunna se gräddkola på samma sätt igen. Tusan också.

Prisvärt

De som pratar om hur dyrt det är att hitta fina saker till sitt barn har nog aldrig hittat en bra second hand-butik. I dag packade jag och maken ihop oss och bebisen och tog en promenad till stadsmissionen. Eftersom vi håller på att ordna ett eget rum åt ungen min så letade jag lite efter saker som skulle passa in där. Vi lämnade stället med fyra barnböcker (varav två är sådana jag hade som liten och älskade), ett örngott, en barngardin, en barnhandduk med huva och ett stort gosedjur i form av en blå haj. Vad gick allt det på? 40 spänn. Jamen OJ vad dyrt det är med bebisar... eller vänta nu.

Besök är bäst

Under veckan hade vi en god vän och hennes bebis på besök. Utöver att det var fantastiskt att ha en annan mamma och ett annat barn så nära intill, samt att få umgås och ta igen förlorad tid så var det något annat som nästan var bäst av alltihop.
Den här mamman gör nämligen inte allt "by the book". Hon gör som hon tycker är vettigt och kör sitt race... och trots att hon inte går by the book så råder inget tvivel om att hon ändå är en fantastisk mamma.
Det fick min egen noja om att man måste vara en bra mamma att minska något. Jag är nog en bra mamma i alla fall, men på mitt eget sätt.

Och i dag

 Och i dag slog den mig, den där överväldigande kärleken till sitt barn som folk pratar om. Den var nära att slå omkull mig då den svepte in i mig med en kraft som skulle få orkaner att verka smålarviga.

Utlovad skräckhistoria

Jag har tidigare enligt all tradition utlovat en rejält kryddad skräckhistoria om min förlossning att berätta för att sätta rejäl skräck i blivande mammor där ute. I stället för att gå runt och berätta den med någon slags självgod min av lidande för alla och envar (det räcker med vissa utvalda) så kan jag skriva ned den här i stället. Varning för extrema överdrifter och vansinnigt lite sanningshalt.

När jag kom in till förlossningen så blödde jag redan som en stucken gris. Tyvärr var det fullbelagt och jag fick i stället ligga och gråta i smärtor i korridoren i femton timmar medan folk sprang omkring som igelkottar på speed omkring mig. Efter det bestämde personalen sig för att slå mig med stenar i ett örngott en stund, detta för att främja värkarbetet. På tal om det så är "värkarbete" ett skitdåligt ord. Man får ju liksom ingen lön. Eller jo, man får en bebis, men bebisar ger inga pengar gott folk. De kostar bara pengar. Lite som pokémon. Nåja. Tillbaka till historien.
Efter att elaka tyska sköterskor skrikit åt mig och slagit mig helt blåluddig så fick jag lite bedövning i form av en aspirin och en klapp på huvudet. Sedan bestämde de sig för att de ville skära lite i mig och körde iväg med mig. Det var fullt i alla operationssalar också, så jag fick åka ned till en fuktig källarskrubb med blodstänk över hela väggarna. Väl där togs det fram köttyxor och en till aspirin. Någonstans där svimmade jag av skräck. Tyvärr lämnade jag min kropp och var tvungen att se hela den blodiga operationen från första parkett i förrådstaket innan jag återvände till kroppen. Jag väcktes av att någon busvisslade i mitt öra flera gånger. Väl vaken fick jag reda på att jag hade fått men för livet, böldpest, ebola (men det är HELT normalt) och en son.

Sådärja. Väl mött.

Svartrockare med barnvagn

Att min attityd till och från kan vara ganska krass är jag medveten om. Något jag fått lära mig den hårda vägen är också att andra människors attityd ofta är ganska usel så fort man avviker något från normen. Visst, det har blivit mindre fnysningar, gliringar och illasinnade blickar de senaste tio åren, men det har ju alltid funnits där. Misstänksamheten. Irritationen. "Är det där en knarkare?"
På något sätt har det blivit värre ju äldre jag blivit allteftersom omgivningen sakta börjat inse att det trots allt inte är någon fas jag går igenom.

Men det där har ändrats. Jag började märka tecknen när jag blev höggravid. Okända människor språkades vid en stund. Log mot mig. Gav mig komplimanger. Alla var så snälla.

Och jag vande mig, men antog att det skulle gå över. Det gjorde det inte.

Tydligen är nämligen en svartrockare någonting man får rynka på näsan åt och säga elaka saker efter, oavsett vem man själv är.
Däremot är en svartrockare med barnvagn uppenbarligen gullig och ändå på något sätt värd respekt. Det är förvirrande, men jag kan nog vänja mig vid det också.

Sömn VS egentid

I alla böcker står det att man skall passa på att sova när bebisen sover. Jag passar i stället på att göra ingenting när bebisen sover. Det är grymt skönt. Ibland är det trevligt att ha en bakgrundshistoria med insomnia, man är liksom van då.

På sjukhuset

Vi låg alltså inne nio dagar på sjukhuset. Det var enormt prövande och jag ogillar verkligen sjukhus redan från början. Lyckligtvis var de allra flesta vi kom i kontakt med underbara människor, men till sist höll jag ändå på att klättra på väggarna av ren hemlängtan.

Att komma hem kändes lite tudelat dock. Dels var det så SKÖNT och dels var det lite läskigt. Helt plötsligt så skulle man liksom klara sig själv med det här lilla nya pyret som alltsedan dess växlat mellan att sova, äta, bajsa och upphäva den vackra tongången "LÄÄÄÄÄ" "LÄÄÄÄ".

När jag kom hem var jag dessutom mer trött än jag trodde var möjligt. Jag åkte ju på en livmoderinflammation efter operationen och var verkligen mer än lovligt trött. Oavsett hur trött jag är nu om dagarna så går det ändå inte att jämföra med den vansinniga utmattning jag kände när jag kom hem.

Konstigt nog har smärtorna redan börjat falna i minnet. Visst, jag minns att det var läskigt och gjorde ONT (särskilt efteråt i och med inflammationen), men jag vaknar inte kallsvettig av skräck vid minnet mitt i natten. Alltid något?

Knytet har dessutom fått ett namn nu och hunnit med ett antal utflykter utomhus. Jag är oändligt tacksam över att vi är två, för ensam vet jag inte vad jag skulle göra.

Så här under tiden

Medan jag funderar på vad jag skall döpa om bloggen till så tänkte jag skriva en uppdatering. Tänkte berätta om vad som hände egentligen.

Vi åkte in till sjukhuset torsdagen den 7:e för igångsättning. Det fungerade inte. Trots några dagar av mystiska preparat och idoga försök att få igång några värkar så kom det några få sådana (som mest bara kändes som ihållande ryggvärk) som sedan mattades av igen fram mot natten. På lördag förmiddag gav de upp och skickade hem oss med order om att återvända på måndagen om ingenting hänt innan dess.

Men det hände. Söndagen tillbagdes med att äta gott och umgås på tu man hand jag och maken. Vid niotiden på kvällen började vattnet gå. Det gick inte allt på en gång, inte först, och jag var osäker på vad det var som egentligen hände tills en timme senare då det rann iväg ordentligt. Snart nog satte värkarna igång också och jag ringde en vän med bil och förlossningen.

Jag vill inte gå för mycket in på hur resten gick till, men jag kan sparka hål på lite myter så här när jag ändå är i farten:

1. Man "vet" inte alls när det är riktiga värkar gentemot förvärkar. Det finns ingen manual. De frågade massor med gånger på förlossningen om jag hade värkar och jag sa "Jag tror det" och sedan frågade de om jag hade sammandragningar och jag visste inte ens vad de menade med det.

2. Man "vet" inte alls när vattnet går, för det är inte alltid allt går på en gång, det kan hålla på att läcka en massa också.

För att göra en lång historia kort så fortsatte jag att ha värkar och öppnade mig som jag skulle i nästan ett dygn. Då konstaterades att bebisen låg lite snett och min största skräck infriades i form av kejsarsnitt.

Visstja, jag minns att jag oroade mig skitmycket för att nålen till ryggbedövningen skulle göra ont, men just då tänkte jag inte ett dugg på den, så oroa er inte för den.

Kejsarsnittet var inte läskigt i sig, men det är läskigt i efterhand. Jag kände mig väldigt sviken av min kropp som först inte ville sätta igång någonting alls och sedan inte kunde fullfölja saker och ting naturligt. Men det går över. Allt går över.

Vet inte vad jag skall skriva om härnäst. Den långa tiden då vi låg kvar på sjukhuset? Ja, fast det blir nog mest en sammanfattning det också. Vill inte sprida skräckhistorier.

Inte gravid längre

Nu är jag inte gravid längre. Det jag funderar på är ifall jag skall fortsätta skriva här eller inte. Vad tycker ni?

"Sätta igång förlossningen"

Visst låter det som någonting enkelt? Visserligen blev vi förvarnade om att det kunde ta upp till fyra dagar, men för det mesta så var det bara i undantagsfall, i alla fall enligt den uppfattningen jag fick.

Så enkelt är det dock inte tydligen. Efter två dygns försök till igångsättning med klena resultat så skickades vi hem igen över helgen och skall tillbaka på måndag.

Jag öppnades bara några få centimeter och de värkar som sattes igång avstannade av sig själva efter några timmar igen, båda dagarna. Känner mig så sjukt trött och värdelös och sviken och som om jag själv sviker förväntningar också.

Så trött. Så rädd. Fungerar det inte nästa gång blir det nämligen min största skräck: kejsarsnitt.

Väldigt liten tröst

Berättade i går för en av mina läkare om mina rädslor inför förlossningen.

"Tänk så här; kvinnor har klarat av att föda barn i alla tider." sade hon.
"Och tekniken samt sjukvården har gått framåt hela tiden." fortsatte hon.

"Javisst..." höll jag tveksamt med "Men trots det så finns det inte fan en kvinna på jorden som påstår att det är trevligt att föda barn."

Räknaren har vänt

Fortfarande ingen bebis... räknaren har börjat räkna dagar efter förlossningsdatum i stället. I dag skedde dock ett litet framsteg, och om han inte är ute innan torsdag så sätter de igång förlossningen åt mig.

2 days to go

Det där stinget av panik som infinner sig när man ser "2 days to go" på applikationen här till höger. Väskan är packad. Jag har röjt plats i byrån för kläder och placerat ut de saker som legat nedpackade på strategiska ställen i lägenheten. Det känns mer verkligt. Skönt att veta att jag får gå max en vecka över tiden också på grund av diabetesen. Vet inte om jag klarat av den vanliga två veckor plus fyra dagar-väntetiden ifall han nu väljer att inte vilja komma ut på egen hand.

Känner mig lite förkyld nu. Ont i halsen och snuvig. Hoppas på att det är något övergående. Maken jobbar som vanligt. Hunden tittar förebrående på mig. Fötterna är cylinderformat svullna och jag har helt tappat bort mina vrister.

Jag börjar tro att sista tiden är lite extra jävlig för att man inte skall vara så rädd för förlossningen utan mest vilja ha det överstökat.

GAAAAAAH!

Om föräldrar är idioter så blir det svårt för barnen att bli någonting annat. Ett bra sätt att urskilja vad som är vad är ifall föräldrarna slösar pengar på haklappar med efterbliven grammatik till sina små. Då visar de ju från första början att intelligens eller utbildning inte är något man behöver ha här i världen. Bra jobbat.
Jag önskar att jag kunde söka upp de föräldrarna när ungarna blivit tonåringar och börjat skolka och skratta åt dem när de försöker förklara vikten av utbildning för avkomman. Ack, ironin.

Babysitter-djungeln

Och ja, när jag pratar om att jag vill skaffa en babysitter så pratar jag alltså inte om en medelålders rysk dam som kan vakta ungen medan hon häver billiga kopior av explorer-vodka, utan en sådan där sittmojäng där man kan placera ungen så att den kan sitta och gunga lite fridfullt när man inte orkar bära den.

Och det är en djungel. En attans djungel. Hade ingen aning om hur svårt det skall vara att till ett vettigt pris hitta en dylik babysitter i mörkt tyg som dessutom är lite ställbar, men saknar de töntiga lyxfunktionerna.

Till töntiga lyxfunktioner som jag inte vet om jag skall skratta eller gråta åt hör följande:
Automatisk gungfunktion, vibrerande sittdynor, en mekaniskt snurrande mobil som blinkar i olika färger och spelar vaggvisor och mycket i den stilen.

Det finns faktiskt folk som skaffar sådant. Det är vansinne. Ge ungen en toarulle med tejp på sidorna och lite ris inuti hängande från ett snöre. Fungerar på katter, barn och i vissa fall även jag själv.

Någon slags glädje

Det är konstigt, men jag har börjat känna någon slags glädje som jag inte riktigt känner igen. När Beppo-Raiden sparkar och rullar omkring och går på så kan jag allt som oftast komma på mig själv med att le ömsint. Förmodligen är det för att det är så nära förlossningen och någon slags reaktion på det.
Nu känns det liksom som att det faktiskt är en riktig person och jag inkluderar honom ofta i tankarna. Som i morse när jag och maken låg och drog oss i sängen en stund med hunden och alla katterna "och bebisen" lade jag till utan att egentligen tänka på det.

Jag har också märkt att jag allt oftare klappar på magen eller petar på den i hopp om gensvar. Sådana saker som jag sett andra havande göra mycket tidigare i graviditeten i den här utsträckningen.

Det är skönt att kunna känna så här med tanke på hur jobbigt det är ibland och hur obalanserad man är. Det gör mig mindre orolig för allt som snart kommer att hända.

Sy bärpåse

Min syster hjälpte mig till en relativt lättförståelig beskrivning av hur man gör en bärpåse.

Mitt enda problem nu är nog att sluta tänka på en hel påse full med mumsiga, ljuvliga bär i stället.

Anteckning

Svullna händer och fötter bränner ibland. Det är irriterande. Bara så att ni vet.

Inte långt kvar

17 dagar kvar, påstår den lilla applikationen till höger. Det känns overkligt. Det känns läskigt. Mina läkare säger att det kan hända när som helst dock. Jag är rädd. Det går inte att komma ifrån att jag är rädd, förmodligen för samma saker som de flesta andra gravida.

Jag är rädd för att vattnet skall gå på något olämpligt ställe. Jag är rädd att inte fatta vad som händer och bli tvungen att föda på något annat ställe än på ett sjukhus. Jag är rädd att blöda en massa och spricka en massa och jag är rädd för manliga barnmorskor och att inte kunna hantera smärtor och att få kroniska problem efter förlossningen.
Jag är rädd att Beppo-Raiden skall bli allergiker eller ha något annat stort fel. Jag är rädd att jag inte klarar av att slutföra plugget nu när allt annat är så kaotiskt.

Jag är rädd för att inte lyckas ta mig till sjukhuset. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att inte klara av saker själv och rädd för att ta mot hjälp.

Jag är rädd att inte kunna älska Beppo-Raiden.

Min man vet dock hur man lugnar mig. Utan honom hade jag inte överlevt. Alla ni som är gravida utan att ha en partner är så oändligt mycket starkare än vad jag är, för jag hade lätt hoppat framför ett tåg för länge sedan. Hatten av för er!

Så många myter #2 - Härda bröstvårtor

Många har sagt att man innan födseln skall härda sina bröstvårtor genom att gnugga dem med en stel handduk efter tvätt och sådär. Tydligen är det bara bullcrap, vilket jag anade hela tiden. Det finns ingen forskning som visar på att det skulle vara bra, snarare tvärt om i och med att huden kan bli tjockare och därmed få lättare för att spricka under amningen.

Just nu är jag dock mest förbannad på evolutionen. "Äh, vadå jobbigt och krångligt och inte tidsoptimalt att skaffa ungar? Vadå smärta och obehag och ångest? Det fungerar ju. Folk skaffar ju fortfarande barn. Finns ingen anledning att förbättra processen."
Jävla evolutionen.

När som helst

"Nu kan det hända när som helst!" säger folk glatt och beter sig som om jag borde se fram mot det.
Folk, alltså.

För oj vad jag ser fram mot att klämma fram en bebis och därmed låsa min egen fotboja. Javisst, jag överdriver, men just nu är det så det känns. Ser inte fram mot smärta, ser inte fram mot barnet, ser inte fram mot kontakt med omvärlden i samband med barnet (allra minst det, andra människor är ju fan galna).

För ångerrätten har liksom gått ut för länge sedan. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera förändringar och här känns det verkligen som om jag är ute på tunn is och djupt vatten.

Ni vet för övrigt det där snacket om att bebisen skall lugna ned sig i sista månaden som man kan läsa om ibland? Det är bara snicksnack.

Spark, spark, spark

Mina dagar består av ludd i stället för hjärna och spark, spark, spark i stället för lugn och ro. Bara så att ni vet. Det är inte särskilt lätt att hålla reda på resten av livet samtidigt som man är attackerad inifrån och har fått sockervadd i skallen.

Prylmani

Jag har börjat förstå den där prylmanin som många blivande mödrar fastnar i. När de förköper sig alldeles och har saker nog för fem bortskämda bebisar flera månader innan det är dags för en endaste.

Det handlar nämligen inte om prylmani egentligen, tror jag. Min teori är att förlossningen kan man inte styra, vilket slags barn man får vet man inte, hur man blir som förälder är osäkert och inte lätt att planera, men prylar är lätt. Prylar är något man kan ta på. Det är enkelt. Man har en lista, man prickar av listan. Man tittar på prylar och försöker få fram verklighetskänslan i att snart kommer det ett alldeles speciellt djur till familjen, olikt något annat man tidigare haft.

Kanske kan det också bli ett slags avlatsbrev i förväg?
"Om jag blir en dålig mamma så har den lille skrutten i alla fall fått fina saker."

Jag vet inte, jag tror bara det är så. Föräldraskap är svårt, prylar är lätta.

Fördel med lathet

Jag får ju inte gå upp så mycket i vikt under graviditeten eftersom jag har diabetes. Det har faktiskt inte varit några större problem. För en gångs skull har jag haft nytta av att jag är en riktig latmask av naturen.

Någon som är väldigt aktiv får förmodligen svårare att tampas med övervikt om de helt plötsligt måste sitta stilla eller ta det lugnare än de är vana vid, men jag som mest tar promenader har inte ändrat min livsstil nämnvärt och därmed inte heller gått upp så mycket i vikt.

Så äntligen lönar sig latheten! Jag visste väl att det skulle hända till sist!

Det gör inte ont

En del säger att sparkarna mot slutet av graviditeten kan vara så kraftiga att de gör ont. Än så länge har jag inte upplevt det. Det är inte det att det gör ont, men det känns obehagligt ibland. Som om det inte finns tillräckligt mycket plats i magen och varenda rörelse känns extra tydligt. Ibland är det som att ha en hopslingrad hög irriterande ålar som slingrar omkring i buken.

Magin är nog svartkonst

Tydligen skall det här vara en magisk tid, men jag tror att det är svartkonst som menas. Mina fötter har börjat svullna upp ibland och det märks även tydligt att Beppo-Raiden har vuxit nog för att tycka att det börjar bli lite ont om plats. Varenda vridning och försök till piruett känns väldigt tydligt.

Samtidigt går det inte att få upp järnvärdet. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag tar järntabletter eller dricker järnrikt eller vad jag tar mig till. Det går inte. Det enda som kanske skulle hjälpa vore om jag åt endast blodpudding i en och en halv månad framöver. Av någon anledning känns det inte aktuellt. Trodde aldrig jag kunde tröttna på blodpudding, men man lär sig något nytt varje dag.

Oj oj vad dyrt det är med barnvagn

350 kronor fattigare. En underbar barnvagn rikare. Människor är fan dumma i huvudet när de slänger ut flera tusen i onödan.

Jag gillar leksaker

Häromdagen fick jag en märklig noja. Jag började oroa mig för att jag kanske borde ge bort alla mina leksaker till Beppo-Raiden nu när han väl kommer ut. Missförstå mig rätt, en del saker lär han förmodligen få, men samtidigt tittar jag på mina favorit-gosedjur, min samling av plastdinosaurier och mina mest älskade piratfigurer och film-memorabilia och allt inombords vrålar NEEEEJ!

Min man är bra på att lugna mig. Han sa att vi nog kunde köpa egna saker åt Beppo-Raiden och att jag inte kommer att behöva ge bort mina leksaker.

Man brukar säga "dessa barn som kallas karlar", men det tycks mig mer som att min man får två barn att tampas med. ;P

Moderna barnvagnar är monstrum

Har ni tänkt på att många moderna barnvagnar ser mer ut som stridsvagnar? De är gigantiska monstrum till för att utropa "ur vägen, annars kör jag över dig med Nisse född 2012". Det sista vet man för att det står på den fåniga registreringsskylten. Det första vet man för att de är veritabla monster som får riktiga monstertruckar att se ut som kaninungar.


Och den här idiotiska idén med att de skall ha pumpningsbara däck. Som om det vore bra att man kan få punka på barnvagnen, liksom.
Det är något läskigt med hur dessa moderna barnvagnar ser ut att äga världen. Det är något läskigt med att de kostar dubbelt så mycket mot vad jag tänker lägga på min första bil. De är kort och gott läskiga.

Jag har hittat en begagnad barnvagn från 80-talet, en sådan jag själv låg i. Den ser inte ut som ett monster. Den ser rätt och slätt ut som en barnvagn. Dessutom är den till ett vettigt pris och fullt öppen för modifieringar efter eget tycke och smak. Hjulen behöver inte pumpas. Den är perfekt.

Profylax

Kom på en sak. Hela den jättelånga urtrista filmen om profylax som vi fick se på den enda föräldraförberedande träffen vi gick på kan egentligen bara sammanfattas med en mening:

"Kom ihåg att andas."

Att de skall behöva sisådär en halvtimme på sig för att säga det känns ju något överdrivet.

Inte tillräckligt dum i huvudet

Jag önskar att jag var bara lite mer dum i huvudet. Bara lite mer. För just nu så är jag en gnutta dum i huvudet, men bara tillräckligt för att skolarbetet och hushållsarbetet skall bli lidande, fast inte nog för att det känns som en giltig orsak.

Jag är liksom dum i huvudet nog för att inte fungera fullt ut, men tillräckligt fungerande för att veta att jag borde kunna klara det. För det finns ju inga vetenskapliga belägg för att man blir dum i huvudet av att vara gravid. Inte som jag har kunnat hitta någon information om i alla fall.

Det är svårt att koncentrera sig, även på saker som jag tycker är roliga och så har det varit sedan graviditetens början praktiskt taget. Humöret har blivit jämnare när hormonerna slutade hoppa omkring, men hjärnan verkar bara bli trögare. Det är grymt frustrerande.

Som nu. Nu borde jag egentligen plugga, men jag försökte med det för ett tag sedan. Jag läste samma mening fem gånger utan att förstå vad jag läste, sedan försökte jag skriva något, men fastnade i någon helt annan tankegång. Det är hopplöst att följa med i hjärnans krumbukter just nu.

Kanske blir det bättre om jag lyckas öka mina järnvärden något. Jag får gå och käka blodpudding helt enkelt...

...Eller bli vampyr. Var är Lestat de Lioncourt när man verkligen behöver honom?

Hej bebisen

Hej bebisen,

ibland är jag livrädd för dig. Jag undrar om det verkligen kan vara värt det. Folk påstår det, men de påstår å andra sidan så jävla mycket. Just nu mår jag illa igen till och från. Du sparkar glatt och jag växlar mellan att vara lycklig över att du verkar så pigg och livrädd för att det känns som om jag är ute på djupt vatten nu.
Bara ett par månader kvar.
Ibland hamstrar jag saker och planerar och tittar på fina bebiskläder och då känns det lättare en stund. Det får mig att glömma hur rädd jag egentligen är. Tänk om jag blir en hemsk förälder?

Alla säger alltid att de första åren är jobbigast.
Sedan säger alla alltid att man alltid längtar tillbaka till de första åren.
Är då ingenting bra, eller handlar det bara om det klassiska "gräset är alltid grönare..."-problemet?

För jag vet inte vad för slags förälder jag kommer att vara. Jag vet att jag inte kommer att vara den sämsta och förmodligen inte den bästa heller. Jag är rädd för att jag inte kommer att älska dig och jag är rädd för att jag kommer att älska dig för mycket.

Jag är helt enkelt, bebis, väldigt rädd just nu. Tur att du inte märker det.

/Mamma

Det där med bajs

Ett tag innan graviditeten. Min man hade tillbringat förmiddagen med att torka upp äckel från vår dåvarande hund som hade fått magsjuka, rännskita och senildemens. Denna session avrundades med att plocka upp kattbajs som en av våra katter placerat på golvet för att visa att han minsann inte tänkte stå ut med att hunden fick ALL uppmärksamhet i vårt hem.

Min man pratade sedan med en god vän till honom som var ganska nybliven småbarnspappa. Denne tyckte att jag och min man skulle skaffa barn, men var inte så bra på att reklamföra det.

"Du har ingen ANING om hur mycket ditt liv helt plötsligt kommer att cirkulera kring bajs!" meddelade vännen med den trötta tonen som många småbarnsföräldrar har.

Min man kände sig lite luttrad och valde att inte kommentera saken.

Sörjer förlorad vovve

I dag hittade jag en söt mössa från Baby by Lindex på Loppis. En diger femma gick den på. Väl hemma så slängde jag med den i färgningen av lakan till spjälsängen. Det stod tydligt på paketet att färgen var transparent och att tryck och eventuella fläckar skulle synas genom den. Bullcrap. Den söta vovven på mössan är spårlöst försvunnen och jag känner mig grymt misslyckad.

Jag vet verkligen inte varför jag blev helt gråtfärdig av en sådan liten sak. Antar att det är hormoner som spökar, eller något sådant, för en vettig förklaring till min reaktion finns inte.

Det börjar kännas så verkligt nu, men samtidigt är det fortfarande overkligt. Spjälsängen står i hallen och blir mer och mer iordningställd för varje dag som går. Fler och fler kläder och attiraljer finner sin väg till hemmet. Jag är rädd. Mer rädd än förväntansfull just nu.

Eller just nu mest gråtfärdig för hunden. Det känns som om jag svek den. Hunden alltså. Den tryckta. På mössan. Helvete.

Bly-bebis

Ville väl mest bara gnälla av mig lite. Vissa dagar är magen mycket tyngre än andra och jag vet inte varför. I dag är en sådan dag. Från och med att jag vaknade i morse så känns det som om Beppo-Raiden (arbetsnamn) har förvandlats till bly där inne. Han är fortfarande pigg och sparkar friskt, men är alltså gjord av bly. Alla mina rörelser går i ultrarapid och jag mår illa. Inte är det lätt att koncentrera sig varken på studier eller någonting annat vettigt just nu.

Spjälsäng

Att hitta en snygg spjälsäng för en billig peng är inte så lätt. Att hitta en trist spjälsäng för en billig peng är lätt. Tur att jag vet hur man använder pensel och målarfärg... Så nu blir det en svart och fin spjälsäng med silverdetaljer!

Barnvagnspriser

Ville bara upplysa om att barnvagnspriser inte är att leka med. En ny barnvagn kostar mer än vad jag planerar att lägga på min första bil. En begagnad barnvagn här omkring kostar ungefär hälften. Lyckligtvis är det billigare att köpa barnvagnar i mina hemtrakter, så det blir nog att införskaffa en där och sedan forsla den söderut vid lämpligt tillfälle.

Tyngre, tyngst

Jag väger nu mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Ändå har jag inte gått upp mer än kanske åtta, nio kilo, så det kunde ju ha varit betydligt värre.

Jag är dock inte särskilt förtjust direkt. Det är svårt att känna sig fördelaktig när man känner sig som ett vaggande hus. Dumma unge, du får gärna komma ut i förtid om du känner för det.

The toys that makes the noise

Denis Leary sade en gång "Don't buy the toys that makes the noise."

I dag fick jag ett par presenter av en bekant. Båda är babyleksaker. Som låter. Jag undrar om det verkligen är presenter eller bara en överlevnadsstrategi att göra sig av med dem. Än så länge tycker jag de är söta och är glad, men kommer jag att tycka det efter att jag hört dem veckor i sträck?

De som lever får se. Batterierna går ju faktiskt att ta ut.

Framtida barnvakt fixad

Så många myter - #1 Hårfärg

När man är gravid möts man av en hel rad med vansinniga myter. Exempelvis finns det en vitt spridd uppfattning om att man inte på några villkor får färga håret när man är gravid.

Det är så klart bullcrap. Tydligen antar man att ryktet uppstått tidigare när det var tillåtet med farligare ämnen i hårfärger än vad som finns i dag.
Det finns alltså inga som helst bevis för att det skall vara farligt för gravida eller deras foster att färga håret.

Gudarna skall veta att man kan behöva muntras upp och känna sig lite snygg i det här läget.

Vårens hetaste accessoar

Jag har efter moget övervägande tagit beslutet om att inte gå på fler möten i den föräldraförberedande gruppen. Det var ett svårt beslut att ta. Dels så ger det mig mycket stoff till den här bloggen, men å andra sidan så ger det mig mycket ilska, irritation, frustration och fundersamhet om jag egentligen vill föda något barn till den här världen.

Så jag väljer att ta på mig skygglapparna åter en gång. Jag gillar skygglappar, kombinerat med sunt förnuft så är de vårens hetaste accessoar.

En banjoinspirerad upplevelse

En sak som tydligen "alla" varit med om, i alla fall i den där gruppen jag var på häromdagen är att folk tittar på deras magform och hur mycket de spytt och hur de mått och därmed siar om huruvida de kommer att föda en flicka eller en pojke. "Magen har den formen, det blir en pojke" och "Jaha, du kräktes mycket i början, då blir det en flicka."
Jag har inte varit med om något av detta. Det som oroar mig lite är att min grupp tycks alltså vara full med folk som umgås med banjo-schamaner som bor i utbrända bilvrak i skogen och spår i inälvor.

Och när jag tycker det, då är det illa. Häromdagen berättade jag just för en vän att jag och pappa brukade roa oss under min uppväxt med att skjuta stallråttor från lastbilsflaket.

Så alltså, ett steg värre än det. Oj. Oj. Jag vet inte om jag går tillbaka till de där mötena igen.

Mamma till räddningen!

Ni vet att jag i ett tidigare inlägg oroade mig över att min nu tjocka och fina hår kommer att trilla av när jag väl ammar? Jag frågade min barnmorska och hon bekräftade att det var mycket vanligt. Men, som alltid kommer min mamma till min räddning då hon oförstående säger "Äh, det har jag aldrig varit med om."
Åt helvete med såväl internet som andra mödrar som barnmorskor. Min mamma är rätt person att ty sig till!

Föräldraförberedande träff

Man känner sig duktig när man varit på föräldraföreberedande träff och inte sagt allt man kunde ha sagt. Som exempelvis när folk förfasade sig över att alla skall ta på ens mage och kommentera om ens vikt och att man liksom nu är allmän egendom. Då hade jag lust att svara:
- Jag har inte upplevt det, vilket är tur. Jag känner inte riktigt för att föda mitt barn i fängelset.
Men jag var tyst. Duktiga, duktiga jag.

Fred Astaire

Vem i hela friden var det som öppnade upp min mage, knöt på Beppo-Raiden steppskor och sydde igen utan minsta lilla spår och när hände det egentligen?

En god natt

När pjuklarven sparkar som bäst under nätterna har jag inga större problem med att sova. Jag sover bara lite mer oroligt än vanligt. Detta leder dock till att vår lilla hund blir orolig för att matte är orolig och väcker mig. Således börjar han alltså klättra på mig och låta "ynf! ynf!" för att ta reda på vad som är fel.
När jag då vaknar så märker jag att jag ligger på sidan, detta märks mest genom att det gör svinont i höften och jag vänder mig stelt över på rygg i stället. Hunden är nu nöjd och somnar på mitt ena knä.
Precis när jag skall till att slumra till igen så råkar jag nysa, vilket får mina redan utmanade muskler att värka till något sataniskt och jag är åter igen klarvaken.
Klarvaken är även pjuklarven som börjar dansa någon slags improviserad street-dance där inne i magen. När jag väl lyckas somna så sover jag oroligt.
Hunden blir orolig och börjar...

Och så går visan... om och om igen.

Något positivt

Äntligen, mitt mellan att känna mig som ett kylskåp i smidighet och få finnar i stil med de som dök upp under tonåren har jag hittat något positivt med att vara gravid! Mitt hår är tjockt, blankt och växer bättre än någonsin!

Givetvis så nämnde jag det på ett forum där jag hänger och fick genast svaret: "Njut av det medan det varar, jag var skitnöjd med mitt hår, men när ungen var tre månader så hade jag tappat så mycket hår och det var stripigt och glanslöst så jag fick klippa av alltihop."

Tack för den. Tack så Jävla mycket.

Rundsparkar

Så här i efterhand börjar jag fundera på om det var riktigt smart att titta på första säsongen av Walker Texas Ranger just som Beppo-Raiden börjat kunna höra vad som sker utanför magen. Jag är nu övertygad om att jag inte bär på en tumlare, men är lite oroad över de idoga försöken att rundsparka mig inifrån.

Fast sämre förebilder kan man ju ha.

För övrigt

Och det är klart att det inte bara är skit, kom jag på häromdagen. Beppo-Raiden (arbetsnamn) sprattlar ganska mycket i dessa dagar, men inte nog för att störa och när man väl har vant sig så är det mest bara mysigt. En trygg försäkran om att den lever och frodas där inne.

Har varit på metalspelning också, och var lätt snyggast på stället trots gravidmage. Tror det kan vara läge att sminka upp sig och klä sig lite snyggt ibland för att väga upp dagarna när allt känns extra sunkigt, eftersom de trots allt blir en del till sist.