Irritationen

Det är sällan folk talar om irritationen som kan uppstå, eller fel. Det händer att de talar irriterat om sina irritationsmoment, men inte logiskt och klartänkt om själva irritationen i sig.
Att man, trots att man delar på arbete och vet att allt är precis som man vill ha det börjar irritera sig på irrelevanta saker.

Exempel: Yetin var ute och gick lite med Lä. När de sedan kom innanför dörren så ropade Yetin på mig för att få hjälp med avklädning och jonglering av egna kläder, inhandlade varor och bebis. Jag blev jätteirriterad, men försökte att inte visa det. "Men! Jag klarar ju av allt det där SJÄLV när jag varit ute!" tänkte jag och bet ihop käkarna. Sedan kom jag på mig själv. Det är ingen tävling. Visst, jag klarar av det själv, men visst är det lättare om man hjälps åt. Själv brukar jag liksom bara inte ens tänka på att be om hjälp.

Det är sådär hela tiden. "Men varför sover han så länge?" "Men varför gör han si och så och jag gör minsann si och så!"
Det är lätt att göra föräldraskapet till en tävling, även med de man älskar mest här i världen. Jag vet inte vad det beror på, men förmodligen har det att göra med all press man har på sig om att vara "en bra förälder".

Så kom ihåg det när irritationen kommer; är den ens relevant för tillfället?