Förståelse

Det är ganska ofta som vänner och bekanta lite halvt skämtsamt, halvt allvarligt yttrat sig på liknande sätt:
"Men tänk om Lä blir en sportdåre då?!"
eller
"Men tänk om Lä börjar lyssna på dansband?!"

Och det gör mig förvirrad. Om han vill pyssla med sport, lyssna på dansband, klä sig i hipster-kläder eller vad som helst som jag inte gillar så är det upp till honom. När han är gammal nog att ha egen smak så är den just det - hans egen smak. Jag kanske avskyr den, men jag älskar honom.

Man tycker ju kanske att folk med alternativa stilar om några borde veta hur det är att bli missförstådd för vad man gillar för kläder, musik och stundtals makabra intresseområden. Då tycker man ju att det också borde finnas förståelse för att andra inte har samma intressen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att oavsett vad Lä vill göra med sitt liv och vad som fångar hans intresse så är det hans liv, inte mitt. Hans intressen. Så länge det gör honom lycklig och inte skadar honom får han pyssla med precis vad han vill.

Damien, är det du?

I går tittade jag och min make på Jesus Christ Superstar. I slutet så spikar de (woha, spoiler-alert) så klart upp Jesus på korset. Här kommer det märkliga. I början när de spikar så är det inget ljud av hamrandet utan musik... och precis då börjar Lä hamra taktfast på något i hallen. Innan ljudet hörs på TV:n. Sedan fortsätter han hela tiden medan de spikar upp Jesus. Notera att han inte heller såg vad som hände på skärmen.

Alltså, seriöst? Lä. Vem är du?