2 days to go

Det där stinget av panik som infinner sig när man ser "2 days to go" på applikationen här till höger. Väskan är packad. Jag har röjt plats i byrån för kläder och placerat ut de saker som legat nedpackade på strategiska ställen i lägenheten. Det känns mer verkligt. Skönt att veta att jag får gå max en vecka över tiden också på grund av diabetesen. Vet inte om jag klarat av den vanliga två veckor plus fyra dagar-väntetiden ifall han nu väljer att inte vilja komma ut på egen hand.

Känner mig lite förkyld nu. Ont i halsen och snuvig. Hoppas på att det är något övergående. Maken jobbar som vanligt. Hunden tittar förebrående på mig. Fötterna är cylinderformat svullna och jag har helt tappat bort mina vrister.

Jag börjar tro att sista tiden är lite extra jävlig för att man inte skall vara så rädd för förlossningen utan mest vilja ha det överstökat.

GAAAAAAH!

Om föräldrar är idioter så blir det svårt för barnen att bli någonting annat. Ett bra sätt att urskilja vad som är vad är ifall föräldrarna slösar pengar på haklappar med efterbliven grammatik till sina små. Då visar de ju från första början att intelligens eller utbildning inte är något man behöver ha här i världen. Bra jobbat.
Jag önskar att jag kunde söka upp de föräldrarna när ungarna blivit tonåringar och börjat skolka och skratta åt dem när de försöker förklara vikten av utbildning för avkomman. Ack, ironin.

Babysitter-djungeln

Och ja, när jag pratar om att jag vill skaffa en babysitter så pratar jag alltså inte om en medelålders rysk dam som kan vakta ungen medan hon häver billiga kopior av explorer-vodka, utan en sådan där sittmojäng där man kan placera ungen så att den kan sitta och gunga lite fridfullt när man inte orkar bära den.

Och det är en djungel. En attans djungel. Hade ingen aning om hur svårt det skall vara att till ett vettigt pris hitta en dylik babysitter i mörkt tyg som dessutom är lite ställbar, men saknar de töntiga lyxfunktionerna.

Till töntiga lyxfunktioner som jag inte vet om jag skall skratta eller gråta åt hör följande:
Automatisk gungfunktion, vibrerande sittdynor, en mekaniskt snurrande mobil som blinkar i olika färger och spelar vaggvisor och mycket i den stilen.

Det finns faktiskt folk som skaffar sådant. Det är vansinne. Ge ungen en toarulle med tejp på sidorna och lite ris inuti hängande från ett snöre. Fungerar på katter, barn och i vissa fall även jag själv.

Någon slags glädje

Det är konstigt, men jag har börjat känna någon slags glädje som jag inte riktigt känner igen. När Beppo-Raiden sparkar och rullar omkring och går på så kan jag allt som oftast komma på mig själv med att le ömsint. Förmodligen är det för att det är så nära förlossningen och någon slags reaktion på det.
Nu känns det liksom som att det faktiskt är en riktig person och jag inkluderar honom ofta i tankarna. Som i morse när jag och maken låg och drog oss i sängen en stund med hunden och alla katterna "och bebisen" lade jag till utan att egentligen tänka på det.

Jag har också märkt att jag allt oftare klappar på magen eller petar på den i hopp om gensvar. Sådana saker som jag sett andra havande göra mycket tidigare i graviditeten i den här utsträckningen.

Det är skönt att kunna känna så här med tanke på hur jobbigt det är ibland och hur obalanserad man är. Det gör mig mindre orolig för allt som snart kommer att hända.

Sy bärpåse

Min syster hjälpte mig till en relativt lättförståelig beskrivning av hur man gör en bärpåse.

Mitt enda problem nu är nog att sluta tänka på en hel påse full med mumsiga, ljuvliga bär i stället.

Anteckning

Svullna händer och fötter bränner ibland. Det är irriterande. Bara så att ni vet.

Inte långt kvar

17 dagar kvar, påstår den lilla applikationen till höger. Det känns overkligt. Det känns läskigt. Mina läkare säger att det kan hända när som helst dock. Jag är rädd. Det går inte att komma ifrån att jag är rädd, förmodligen för samma saker som de flesta andra gravida.

Jag är rädd för att vattnet skall gå på något olämpligt ställe. Jag är rädd att inte fatta vad som händer och bli tvungen att föda på något annat ställe än på ett sjukhus. Jag är rädd att blöda en massa och spricka en massa och jag är rädd för manliga barnmorskor och att inte kunna hantera smärtor och att få kroniska problem efter förlossningen.
Jag är rädd att Beppo-Raiden skall bli allergiker eller ha något annat stort fel. Jag är rädd att jag inte klarar av att slutföra plugget nu när allt annat är så kaotiskt.

Jag är rädd för att inte lyckas ta mig till sjukhuset. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att inte klara av saker själv och rädd för att ta mot hjälp.

Jag är rädd att inte kunna älska Beppo-Raiden.

Min man vet dock hur man lugnar mig. Utan honom hade jag inte överlevt. Alla ni som är gravida utan att ha en partner är så oändligt mycket starkare än vad jag är, för jag hade lätt hoppat framför ett tåg för länge sedan. Hatten av för er!

Så många myter #2 - Härda bröstvårtor

Många har sagt att man innan födseln skall härda sina bröstvårtor genom att gnugga dem med en stel handduk efter tvätt och sådär. Tydligen är det bara bullcrap, vilket jag anade hela tiden. Det finns ingen forskning som visar på att det skulle vara bra, snarare tvärt om i och med att huden kan bli tjockare och därmed få lättare för att spricka under amningen.

Just nu är jag dock mest förbannad på evolutionen. "Äh, vadå jobbigt och krångligt och inte tidsoptimalt att skaffa ungar? Vadå smärta och obehag och ångest? Det fungerar ju. Folk skaffar ju fortfarande barn. Finns ingen anledning att förbättra processen."
Jävla evolutionen.

När som helst

"Nu kan det hända när som helst!" säger folk glatt och beter sig som om jag borde se fram mot det.
Folk, alltså.

För oj vad jag ser fram mot att klämma fram en bebis och därmed låsa min egen fotboja. Javisst, jag överdriver, men just nu är det så det känns. Ser inte fram mot smärta, ser inte fram mot barnet, ser inte fram mot kontakt med omvärlden i samband med barnet (allra minst det, andra människor är ju fan galna).

För ångerrätten har liksom gått ut för länge sedan. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera förändringar och här känns det verkligen som om jag är ute på tunn is och djupt vatten.

Ni vet för övrigt det där snacket om att bebisen skall lugna ned sig i sista månaden som man kan läsa om ibland? Det är bara snicksnack.

Spark, spark, spark

Mina dagar består av ludd i stället för hjärna och spark, spark, spark i stället för lugn och ro. Bara så att ni vet. Det är inte särskilt lätt att hålla reda på resten av livet samtidigt som man är attackerad inifrån och har fått sockervadd i skallen.