Houston, we have a biter!

Ni vet, det var ganska gulligt när Lä sög sig fast vid min haka, näsa eller på mitt öga. Egentligen. Dregligt och sådär, men sött.

Han har nu sju tänder. Sju små sylvassa tänder. Och han bits.

Så fort han är lycklig och glad så hugger han, och han hugger rejält. Det blir märken. Man skriker och spritter till och råkar knuffa ungen som trillar och börjar gråta och man får dåligt samvete, fast man vet att man måste markera och vill inte trösta för att det ger blandade signaler och får panik så fort hans mun är i närheten av ens kött, för man vet vad som håller på att hända.

Läste lite om det på nätet. Det stod att det är en instinkt. Det stod glatt att barnet "lär sig kontrollera den instinkten vid ungefär tre års ålder."

Tre års ålder.

TRE ÅRS ÅLDER.

Det är om TVÅ hela år. 730 dagar.

Jag kommer att vara söndertuggad som en hundleksak vid det laget. Fan också.

Öppna förskolan, tagning två

"Nej, om man skulle ta och kika förbi Öppna förskolan i dag. Lä behöver säkert leka av sig lite extra medan jag pluggar. Hm. Förmiddag. Sångstund. Jaha, okej då."

Med ledarnas tidigare försäkran om att "Barnen äääääälskar sångstunden!" så masade jag mig dit. Lä var dagen till ära klädd i en urtvättad Star Wars-body och rutiga strumpbyxor. Leken gick bra, sedan dags för den (för mig) fruktade sångstunden, detta efter att föräldrarna matat sina hjärtegull i köket för andra gången på en timme. De är ettåringar, för sjutton, inte... fan. Finns det något djur som äter så ofta?

Vet ni. Alla barn ääääälskar inte sångstunden. Lä sket högaktningsfullt i den. När jag slutade hålla fast honom så gick han sin väg ut i kapprummet för att leka med skorna i stället. Senare kom han tillbaka in i rummet och jag tänkte att han kanske var nyfiken trots allt, men han bevärdigade knappt de tjoande ledarna och föräldrarna en blick utan gick till en lekhörna och började pyssla i stället.

Det är inte det att han är blyg heller. Han hade inga problem att röra sig kring vuxna och barn. Han älskar att leka hemma och sjunger gärna med i lite mysig Countess Bathory med Venom. Han var bara inte intresserad. Vilken lättnad. Min son har musiksmak.

Jag tänkte sitta kvar tills stunden var över utifall han ändrade sig, men då kom vi till "Litet hus vid skogens slut" och där avbröt en av föräldrarna. "Man får faktiskt inte sjunga 'annars skjuter jägaren mig'. Det är ändrat. Man skall sjunga 'får jag komma in och värma mig'. Annars är det skadligt för baaarnen."

Dö, din jävla imbecill. Dö.

"Barnen förstår ju faktiskt inte om man sjunger om att skjuta djur."

Sade kvinnan som just matat sitt barn med helt vanlig korv. Undra vad hon kommer säga att den kommer från när ungen börjar undra? Korvträden?

"Om man kommer från en jägarfamilj är det fullt naturligt." sade jag till ingen alls, för ingen bevärdigade mig ett svar.

Jag reste mig upp, gick ut i kapprummet, fiskade upp min son som åter gått ut för att leka med skorna där ute och avtågade helt enkelt.

Det lär dröja jävligt länge innan jag återvänder igen.