Bättre sent än aldrig

Tänkte passa på att så här lite i efterskott gratulera min kära syster till det nya tillskottet. Nu har hon en prinsessa och en liten fågelunge - och båda är mäkta fina!

Lä kommer vara omgiven av kvinnliga kusiner under sin uppväxt. Det är nog bara nyttigt, för här hemma är jag ensam av kvinnligt kön: manlig yeti, manlig bebis, manliga katter och manlig hund. Tror till och med att fisken i akvariet är av hankön också!

Nåja, nu kom jag lite ur spår här. Tillbaka till ämnet: Gratulerar, systra mi! <3

Plask! Plask!

Jag tror jag skall fortsätta att gnälla över saker som går fel även i framtiden. Det lönar sig. Gången efter inlägget om Läs problem med badet så gick det ganska bra och efter det har han äntligen upptäckt charmen i att bada.

Han sitter där i sitt alldeles egna lilla badkar och leker lyckligt med badankor och badgrisen. Då och då utstöter han förtjusta små skrik och plaskar rejält i vattnet. Förmodligen i hopp om att blöta ned mig.

Skönt att den pärsen är över.

En sak jag funderat över är dock hur det känns att ha en bebis och bo i Ryssland. Det skulle ju vara lite som att ha en unge som sitter och säger "Jaja ja ja ja jaja jaja ja JA JA JA!" hela tiden. Lite som att vara gift med en sportsupporter, antar jag.

Barnvakt

Svärfar med familj satt barnvakt för ett dygn. Jag trodde det skulle bli jätteskönt, men i stället började det med att jag blev sjuk. Sedan kom saknaden. Jag trodde inte ens det var möjligt att sakna Lä så mycket, eller någonting faktiskt. Det var nästan lite läskigt, för ärligt talat gör han ju inte så mycket mer än att ligga och vifta och låta lite. Ofta är det ju till och med lite jobbigt när han är hemma och man vill hinna med att göra annat, men nu när han inte var hemma så låg jag i stället som ett annat nöt, sniffade på hans pyjamas och vågade inte ens ringa svärfar och kolla läget eftersom jag var rädd att börja grina.

Jag borde med andra ord inte ha oroat mig för att inte älska mitt barn. Det verkar som om naturen tar hand om saken utan att jag behöver bestämma något alls själv.

Att vara förälder

Yetin konstaterade häromdagen att han nu verkligen är förälder. Han hade just nattat lille Lä och upptäckte lite kräks på sin axel. Den spontana reaktionen var: "Aaaaw, så gulligt!"

Så långt har det inte riktigt gått för mig. Än.