Prisvärt

De som pratar om hur dyrt det är att hitta fina saker till sitt barn har nog aldrig hittat en bra second hand-butik. I dag packade jag och maken ihop oss och bebisen och tog en promenad till stadsmissionen. Eftersom vi håller på att ordna ett eget rum åt ungen min så letade jag lite efter saker som skulle passa in där. Vi lämnade stället med fyra barnböcker (varav två är sådana jag hade som liten och älskade), ett örngott, en barngardin, en barnhandduk med huva och ett stort gosedjur i form av en blå haj. Vad gick allt det på? 40 spänn. Jamen OJ vad dyrt det är med bebisar... eller vänta nu.

Besök är bäst

Under veckan hade vi en god vän och hennes bebis på besök. Utöver att det var fantastiskt att ha en annan mamma och ett annat barn så nära intill, samt att få umgås och ta igen förlorad tid så var det något annat som nästan var bäst av alltihop.
Den här mamman gör nämligen inte allt "by the book". Hon gör som hon tycker är vettigt och kör sitt race... och trots att hon inte går by the book så råder inget tvivel om att hon ändå är en fantastisk mamma.
Det fick min egen noja om att man måste vara en bra mamma att minska något. Jag är nog en bra mamma i alla fall, men på mitt eget sätt.

Och i dag

 Och i dag slog den mig, den där överväldigande kärleken till sitt barn som folk pratar om. Den var nära att slå omkull mig då den svepte in i mig med en kraft som skulle få orkaner att verka smålarviga.

Utlovad skräckhistoria

Jag har tidigare enligt all tradition utlovat en rejält kryddad skräckhistoria om min förlossning att berätta för att sätta rejäl skräck i blivande mammor där ute. I stället för att gå runt och berätta den med någon slags självgod min av lidande för alla och envar (det räcker med vissa utvalda) så kan jag skriva ned den här i stället. Varning för extrema överdrifter och vansinnigt lite sanningshalt.

När jag kom in till förlossningen så blödde jag redan som en stucken gris. Tyvärr var det fullbelagt och jag fick i stället ligga och gråta i smärtor i korridoren i femton timmar medan folk sprang omkring som igelkottar på speed omkring mig. Efter det bestämde personalen sig för att slå mig med stenar i ett örngott en stund, detta för att främja värkarbetet. På tal om det så är "värkarbete" ett skitdåligt ord. Man får ju liksom ingen lön. Eller jo, man får en bebis, men bebisar ger inga pengar gott folk. De kostar bara pengar. Lite som pokémon. Nåja. Tillbaka till historien.
Efter att elaka tyska sköterskor skrikit åt mig och slagit mig helt blåluddig så fick jag lite bedövning i form av en aspirin och en klapp på huvudet. Sedan bestämde de sig för att de ville skära lite i mig och körde iväg med mig. Det var fullt i alla operationssalar också, så jag fick åka ned till en fuktig källarskrubb med blodstänk över hela väggarna. Väl där togs det fram köttyxor och en till aspirin. Någonstans där svimmade jag av skräck. Tyvärr lämnade jag min kropp och var tvungen att se hela den blodiga operationen från första parkett i förrådstaket innan jag återvände till kroppen. Jag väcktes av att någon busvisslade i mitt öra flera gånger. Väl vaken fick jag reda på att jag hade fått men för livet, böldpest, ebola (men det är HELT normalt) och en son.

Sådärja. Väl mött.

Svartrockare med barnvagn

Att min attityd till och från kan vara ganska krass är jag medveten om. Något jag fått lära mig den hårda vägen är också att andra människors attityd ofta är ganska usel så fort man avviker något från normen. Visst, det har blivit mindre fnysningar, gliringar och illasinnade blickar de senaste tio åren, men det har ju alltid funnits där. Misstänksamheten. Irritationen. "Är det där en knarkare?"
På något sätt har det blivit värre ju äldre jag blivit allteftersom omgivningen sakta börjat inse att det trots allt inte är någon fas jag går igenom.

Men det där har ändrats. Jag började märka tecknen när jag blev höggravid. Okända människor språkades vid en stund. Log mot mig. Gav mig komplimanger. Alla var så snälla.

Och jag vande mig, men antog att det skulle gå över. Det gjorde det inte.

Tydligen är nämligen en svartrockare någonting man får rynka på näsan åt och säga elaka saker efter, oavsett vem man själv är.
Däremot är en svartrockare med barnvagn uppenbarligen gullig och ändå på något sätt värd respekt. Det är förvirrande, men jag kan nog vänja mig vid det också.

Sömn VS egentid

I alla böcker står det att man skall passa på att sova när bebisen sover. Jag passar i stället på att göra ingenting när bebisen sover. Det är grymt skönt. Ibland är det trevligt att ha en bakgrundshistoria med insomnia, man är liksom van då.

På sjukhuset

Vi låg alltså inne nio dagar på sjukhuset. Det var enormt prövande och jag ogillar verkligen sjukhus redan från början. Lyckligtvis var de allra flesta vi kom i kontakt med underbara människor, men till sist höll jag ändå på att klättra på väggarna av ren hemlängtan.

Att komma hem kändes lite tudelat dock. Dels var det så SKÖNT och dels var det lite läskigt. Helt plötsligt så skulle man liksom klara sig själv med det här lilla nya pyret som alltsedan dess växlat mellan att sova, äta, bajsa och upphäva den vackra tongången "LÄÄÄÄÄ" "LÄÄÄÄ".

När jag kom hem var jag dessutom mer trött än jag trodde var möjligt. Jag åkte ju på en livmoderinflammation efter operationen och var verkligen mer än lovligt trött. Oavsett hur trött jag är nu om dagarna så går det ändå inte att jämföra med den vansinniga utmattning jag kände när jag kom hem.

Konstigt nog har smärtorna redan börjat falna i minnet. Visst, jag minns att det var läskigt och gjorde ONT (särskilt efteråt i och med inflammationen), men jag vaknar inte kallsvettig av skräck vid minnet mitt i natten. Alltid något?

Knytet har dessutom fått ett namn nu och hunnit med ett antal utflykter utomhus. Jag är oändligt tacksam över att vi är två, för ensam vet jag inte vad jag skulle göra.