Att min attityd till och från kan vara ganska krass är jag medveten om. Något jag fått lära mig den hårda vägen är också att andra människors attityd ofta är ganska usel så fort man avviker något från normen. Visst, det har blivit mindre fnysningar, gliringar och illasinnade blickar de senaste tio åren, men det har ju alltid funnits där. Misstänksamheten. Irritationen. "Är det där en knarkare?"
På något sätt har det blivit värre ju äldre jag blivit allteftersom omgivningen sakta börjat inse att det trots allt inte är någon fas jag går igenom.
Men det där har ändrats. Jag började märka tecknen när jag blev höggravid. Okända människor språkades vid en stund. Log mot mig. Gav mig komplimanger. Alla var så snälla.
Och jag vande mig, men antog att det skulle gå över. Det gjorde det inte.
Tydligen är nämligen en svartrockare någonting man får rynka på näsan åt och säga elaka saker efter, oavsett vem man själv är.
Däremot är en svartrockare med barnvagn uppenbarligen gullig och ändå på något sätt värd respekt. Det är förvirrande, men jag kan nog vänja mig vid det också.
På något sätt har det blivit värre ju äldre jag blivit allteftersom omgivningen sakta börjat inse att det trots allt inte är någon fas jag går igenom.
Men det där har ändrats. Jag började märka tecknen när jag blev höggravid. Okända människor språkades vid en stund. Log mot mig. Gav mig komplimanger. Alla var så snälla.
Och jag vande mig, men antog att det skulle gå över. Det gjorde det inte.
Tydligen är nämligen en svartrockare någonting man får rynka på näsan åt och säga elaka saker efter, oavsett vem man själv är.
Däremot är en svartrockare med barnvagn uppenbarligen gullig och ändå på något sätt värd respekt. Det är förvirrande, men jag kan nog vänja mig vid det också.
No comments:
Post a Comment