Prylmani

Jag har börjat förstå den där prylmanin som många blivande mödrar fastnar i. När de förköper sig alldeles och har saker nog för fem bortskämda bebisar flera månader innan det är dags för en endaste.

Det handlar nämligen inte om prylmani egentligen, tror jag. Min teori är att förlossningen kan man inte styra, vilket slags barn man får vet man inte, hur man blir som förälder är osäkert och inte lätt att planera, men prylar är lätt. Prylar är något man kan ta på. Det är enkelt. Man har en lista, man prickar av listan. Man tittar på prylar och försöker få fram verklighetskänslan i att snart kommer det ett alldeles speciellt djur till familjen, olikt något annat man tidigare haft.

Kanske kan det också bli ett slags avlatsbrev i förväg?
"Om jag blir en dålig mamma så har den lille skrutten i alla fall fått fina saker."

Jag vet inte, jag tror bara det är så. Föräldraskap är svårt, prylar är lätta.

Fördel med lathet

Jag får ju inte gå upp så mycket i vikt under graviditeten eftersom jag har diabetes. Det har faktiskt inte varit några större problem. För en gångs skull har jag haft nytta av att jag är en riktig latmask av naturen.

Någon som är väldigt aktiv får förmodligen svårare att tampas med övervikt om de helt plötsligt måste sitta stilla eller ta det lugnare än de är vana vid, men jag som mest tar promenader har inte ändrat min livsstil nämnvärt och därmed inte heller gått upp så mycket i vikt.

Så äntligen lönar sig latheten! Jag visste väl att det skulle hända till sist!

Det gör inte ont

En del säger att sparkarna mot slutet av graviditeten kan vara så kraftiga att de gör ont. Än så länge har jag inte upplevt det. Det är inte det att det gör ont, men det känns obehagligt ibland. Som om det inte finns tillräckligt mycket plats i magen och varenda rörelse känns extra tydligt. Ibland är det som att ha en hopslingrad hög irriterande ålar som slingrar omkring i buken.

Magin är nog svartkonst

Tydligen skall det här vara en magisk tid, men jag tror att det är svartkonst som menas. Mina fötter har börjat svullna upp ibland och det märks även tydligt att Beppo-Raiden har vuxit nog för att tycka att det börjar bli lite ont om plats. Varenda vridning och försök till piruett känns väldigt tydligt.

Samtidigt går det inte att få upp järnvärdet. Det spelar ingen roll vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag tar järntabletter eller dricker järnrikt eller vad jag tar mig till. Det går inte. Det enda som kanske skulle hjälpa vore om jag åt endast blodpudding i en och en halv månad framöver. Av någon anledning känns det inte aktuellt. Trodde aldrig jag kunde tröttna på blodpudding, men man lär sig något nytt varje dag.

Oj oj vad dyrt det är med barnvagn

350 kronor fattigare. En underbar barnvagn rikare. Människor är fan dumma i huvudet när de slänger ut flera tusen i onödan.

Jag gillar leksaker

Häromdagen fick jag en märklig noja. Jag började oroa mig för att jag kanske borde ge bort alla mina leksaker till Beppo-Raiden nu när han väl kommer ut. Missförstå mig rätt, en del saker lär han förmodligen få, men samtidigt tittar jag på mina favorit-gosedjur, min samling av plastdinosaurier och mina mest älskade piratfigurer och film-memorabilia och allt inombords vrålar NEEEEJ!

Min man är bra på att lugna mig. Han sa att vi nog kunde köpa egna saker åt Beppo-Raiden och att jag inte kommer att behöva ge bort mina leksaker.

Man brukar säga "dessa barn som kallas karlar", men det tycks mig mer som att min man får två barn att tampas med. ;P

Moderna barnvagnar är monstrum

Har ni tänkt på att många moderna barnvagnar ser mer ut som stridsvagnar? De är gigantiska monstrum till för att utropa "ur vägen, annars kör jag över dig med Nisse född 2012". Det sista vet man för att det står på den fåniga registreringsskylten. Det första vet man för att de är veritabla monster som får riktiga monstertruckar att se ut som kaninungar.


Och den här idiotiska idén med att de skall ha pumpningsbara däck. Som om det vore bra att man kan få punka på barnvagnen, liksom.
Det är något läskigt med hur dessa moderna barnvagnar ser ut att äga världen. Det är något läskigt med att de kostar dubbelt så mycket mot vad jag tänker lägga på min första bil. De är kort och gott läskiga.

Jag har hittat en begagnad barnvagn från 80-talet, en sådan jag själv låg i. Den ser inte ut som ett monster. Den ser rätt och slätt ut som en barnvagn. Dessutom är den till ett vettigt pris och fullt öppen för modifieringar efter eget tycke och smak. Hjulen behöver inte pumpas. Den är perfekt.

Profylax

Kom på en sak. Hela den jättelånga urtrista filmen om profylax som vi fick se på den enda föräldraförberedande träffen vi gick på kan egentligen bara sammanfattas med en mening:

"Kom ihåg att andas."

Att de skall behöva sisådär en halvtimme på sig för att säga det känns ju något överdrivet.

Inte tillräckligt dum i huvudet

Jag önskar att jag var bara lite mer dum i huvudet. Bara lite mer. För just nu så är jag en gnutta dum i huvudet, men bara tillräckligt för att skolarbetet och hushållsarbetet skall bli lidande, fast inte nog för att det känns som en giltig orsak.

Jag är liksom dum i huvudet nog för att inte fungera fullt ut, men tillräckligt fungerande för att veta att jag borde kunna klara det. För det finns ju inga vetenskapliga belägg för att man blir dum i huvudet av att vara gravid. Inte som jag har kunnat hitta någon information om i alla fall.

Det är svårt att koncentrera sig, även på saker som jag tycker är roliga och så har det varit sedan graviditetens början praktiskt taget. Humöret har blivit jämnare när hormonerna slutade hoppa omkring, men hjärnan verkar bara bli trögare. Det är grymt frustrerande.

Som nu. Nu borde jag egentligen plugga, men jag försökte med det för ett tag sedan. Jag läste samma mening fem gånger utan att förstå vad jag läste, sedan försökte jag skriva något, men fastnade i någon helt annan tankegång. Det är hopplöst att följa med i hjärnans krumbukter just nu.

Kanske blir det bättre om jag lyckas öka mina järnvärden något. Jag får gå och käka blodpudding helt enkelt...

...Eller bli vampyr. Var är Lestat de Lioncourt när man verkligen behöver honom?

Hej bebisen

Hej bebisen,

ibland är jag livrädd för dig. Jag undrar om det verkligen kan vara värt det. Folk påstår det, men de påstår å andra sidan så jävla mycket. Just nu mår jag illa igen till och från. Du sparkar glatt och jag växlar mellan att vara lycklig över att du verkar så pigg och livrädd för att det känns som om jag är ute på djupt vatten nu.
Bara ett par månader kvar.
Ibland hamstrar jag saker och planerar och tittar på fina bebiskläder och då känns det lättare en stund. Det får mig att glömma hur rädd jag egentligen är. Tänk om jag blir en hemsk förälder?

Alla säger alltid att de första åren är jobbigast.
Sedan säger alla alltid att man alltid längtar tillbaka till de första åren.
Är då ingenting bra, eller handlar det bara om det klassiska "gräset är alltid grönare..."-problemet?

För jag vet inte vad för slags förälder jag kommer att vara. Jag vet att jag inte kommer att vara den sämsta och förmodligen inte den bästa heller. Jag är rädd för att jag inte kommer att älska dig och jag är rädd för att jag kommer att älska dig för mycket.

Jag är helt enkelt, bebis, väldigt rädd just nu. Tur att du inte märker det.

/Mamma