Hej bebisen

Hej bebisen,

ibland är jag livrädd för dig. Jag undrar om det verkligen kan vara värt det. Folk påstår det, men de påstår å andra sidan så jävla mycket. Just nu mår jag illa igen till och från. Du sparkar glatt och jag växlar mellan att vara lycklig över att du verkar så pigg och livrädd för att det känns som om jag är ute på djupt vatten nu.
Bara ett par månader kvar.
Ibland hamstrar jag saker och planerar och tittar på fina bebiskläder och då känns det lättare en stund. Det får mig att glömma hur rädd jag egentligen är. Tänk om jag blir en hemsk förälder?

Alla säger alltid att de första åren är jobbigast.
Sedan säger alla alltid att man alltid längtar tillbaka till de första åren.
Är då ingenting bra, eller handlar det bara om det klassiska "gräset är alltid grönare..."-problemet?

För jag vet inte vad för slags förälder jag kommer att vara. Jag vet att jag inte kommer att vara den sämsta och förmodligen inte den bästa heller. Jag är rädd för att jag inte kommer att älska dig och jag är rädd för att jag kommer att älska dig för mycket.

Jag är helt enkelt, bebis, väldigt rädd just nu. Tur att du inte märker det.

/Mamma