Två jular senare

Två julfiranden senare så har lille Lä lärt sig att sätta sig upp och sitta kvar. Ibland trillar han dock bak- eller framlänges och förärar oss med ett ledset illtjut som kan knäcka stenhjärtan. Han har också lärt sig att krypa. Okej, okej, det går inte felfritt än, men det är helt klart nästan där i alla fall. Det är också sjukt roligt att stå upp med lite stöd från förälder.

Däremot går bad inte bra.
När Lä var nyfödd och fram till fyra månaders ålder älskade han att bada. Nu gallskriker han som om man håller på att akut styckmörda honom levande så fort han ens sätts ned i närheten av sitt badkar. Illa. I dag skvätte han vatten på mig. Det var tydligen läskigt det med. Nåväl, med lite tur ger det med sig.

Emo

Ibland grälar jag på lille Lä. Jag berättar för honom att han är på tok för ung för att få ett helgon-konto och logga in för att skriva knackiga dikter på engelska och citera Nine inch Nails, men han verkar inte fatta. Han bara fortsätter gråta. Bebisar, alltså. Hopplösa.

Långa vinterpromenader

Vinterpromenader som småbarnsförälder och tillika hundägare är mycket, mycket längre än sommarpromenader har jag märkt.

För en sommarpromenad så sätter man barnet i bärselen, kopplar hunden och går ut.

För en vinterpromenad så tar man på bebisen overallen och extramössan och placerar sedan barnet på golvet efter att man insett att den nu är för påbylsad för att gå ned i selen. Sedan letar man reda på hunden. Bebisen börjar skrika. Hunden gömmer sig under bordet. Man fiskar fram hunden, placerar den i hallen bredvid bebisen och hämtar kopplet. Bebisen tar ett fast grepp om hundens päls när denne går fram för att nosa lite. Hunden ylar och springer sin väg. Bebisen börjar gråta av rädsla. Man tröstar bebisen, lägger tillbaka den på golvet och hämtar en katt som man placerar bredvid bebisen. Bebisen är nöjd och slutar vara ledsen. Katten är jovialisk och lägger sig ned. Sedan fiskar man fram hunden under bordet igen, håller den medan man rotar fram kopplet och selen och spänner till sist fast täcket. Vid det här laget har katten tröttnat på bebisen och gått sin väg. Man tar upp bebisen och tröstar. Hunden börjar låta "YNF YNF" och "VAFF", men nu är man ju äntligen klar!

Eller vänta. Mina kläder då?

Man lägger ifrån sig bebisen och tar på sig skorna. Hunden sliter sig. Man jagar efter hunden. Bebisen börjar gråta. Med känslan av att man är världens sämsta mamma så tar man på sig jacka, mössa och vantar. Man plockar upp den gråtande bebisen och tar kopplet till den ynfande hunden. Sedan går man nedför alla trappor, bäddar ned bebisen i vagnen medan hunden ynfar vid porten och SEDAN, mina vänner. Sedan är man ute.

Och då är man inte så beredd att gå igenom allt om några få timmar igen, så man tänker att man lika gärna kan ge fan i att gå in igen.

Familjeliv är en freakshow

Som förälder råkar man då och då på detta horribla forum för nojor, vansinne och överbeskydd. Jag kan tyvärr inte uttrycka det bättre än som en vän till en vän tillstod:

"Det är när man läser på familjeliv som man fattar att idioterna på Flashback faktiskt får ligga ibland."

Sångstund på Öppna förskolan

Nu har jag ju officiellt inte varit på Öppna förskolan, men ibland råkar man kika in på vad de gör när man skall till barnhälsovården i samma byggnad. Det hände också häromdagen. Det var sångstund.

Sångstunden i fråga verkade övermåttan rolig. Alla föräldrar satt i cirkel med sina små, små avkommor i knäet. Föräldrarna sjöng högt, klappade i händer och gjorde entusiastiskt rörelser till mystiska sånger i stil med "Så här gör häxorna när de går..." (vad hände med sotaren och bagaren? Har de fått kicken? Orättvist! Nu hörde jag inte vad häxorna gjorde när de gick, men jag förmodar att de höll en telefonlur mot örat eftersom det är det enda häxjobb jag sett utannonserat på Platsbanken).

Här kommer det roliga: Barnen kunde inte ha brytt sig mindre! Föräldrarna sjöng och sjöng och viftade och viftade och barnen blinkade lite lojt konspiratoriskt åt varandra och ignorerade hela skiten.

Barn är smarta.

Bebisar är emo

Alla bebisar är emo. Kan de inte bara skaffa ett konto på Helgon, citera Nine Inch Nails "Hurt" där och sluta ligga och skrika utan anledning och störa oss andra?

Att vara förälder

Yetin konstaterade häromdagen att han nu verkligen är förälder. Han hade just nattat lille Lä och upptäckte lite kräks på sin axel. Den spontana reaktionen var: "Aaaaw, så gulligt!"

Så långt har det inte riktigt gått för mig. Än.

Förlossnings-chic

På förlossningen och BB lade jag märke till en märklig sak. Medan jag stapplade omkring i landstingets fashionabelt illasittande sjukhuskläder med okammat hår och rödkantade ögon så vimlade det omkring mig av, visserligen stapplande, men stylade mammor. De kunde knappt gå, men lik förbannat hade de borstat och friserat håret, sminkat sig noga och hade på sig sina egna kläder. De var helt enkelt förlossnings-chica. Något som kändes fullkomligt främmande för mig.

Talade med en god vän häromdagen om att det tydligen också finns kvinnor - och det är inte helt ovanligt - som trots jättegravid mage anstränger sig noga för att raka benen och frisera musen innan det är dags att åka in till förlossningen. Herregud. Är de galna?

När man väl ligger där och läcker allehanda kroppsvätskor så är det minsta man borde bry sig om ifall man har välfriserade privatdelar. När man väl har fött ett barn så är smink verkligen en konstig morot för att orka ta sig upp ur sängen.

Människor är galna. Finns det ett tillfälle i världen då det är fullkomligt allmänt accepterat att se ut som skit så är det när man föder och just har fött en unge. Ta tillvara på det. Njut. Du får vara ful, fet, ofriserad, osminkad och ha på dig sjukt fula, men sköna kläder. Kör på det.