Långa vinterpromenader

Vinterpromenader som småbarnsförälder och tillika hundägare är mycket, mycket längre än sommarpromenader har jag märkt.

För en sommarpromenad så sätter man barnet i bärselen, kopplar hunden och går ut.

För en vinterpromenad så tar man på bebisen overallen och extramössan och placerar sedan barnet på golvet efter att man insett att den nu är för påbylsad för att gå ned i selen. Sedan letar man reda på hunden. Bebisen börjar skrika. Hunden gömmer sig under bordet. Man fiskar fram hunden, placerar den i hallen bredvid bebisen och hämtar kopplet. Bebisen tar ett fast grepp om hundens päls när denne går fram för att nosa lite. Hunden ylar och springer sin väg. Bebisen börjar gråta av rädsla. Man tröstar bebisen, lägger tillbaka den på golvet och hämtar en katt som man placerar bredvid bebisen. Bebisen är nöjd och slutar vara ledsen. Katten är jovialisk och lägger sig ned. Sedan fiskar man fram hunden under bordet igen, håller den medan man rotar fram kopplet och selen och spänner till sist fast täcket. Vid det här laget har katten tröttnat på bebisen och gått sin väg. Man tar upp bebisen och tröstar. Hunden börjar låta "YNF YNF" och "VAFF", men nu är man ju äntligen klar!

Eller vänta. Mina kläder då?

Man lägger ifrån sig bebisen och tar på sig skorna. Hunden sliter sig. Man jagar efter hunden. Bebisen börjar gråta. Med känslan av att man är världens sämsta mamma så tar man på sig jacka, mössa och vantar. Man plockar upp den gråtande bebisen och tar kopplet till den ynfande hunden. Sedan går man nedför alla trappor, bäddar ned bebisen i vagnen medan hunden ynfar vid porten och SEDAN, mina vänner. Sedan är man ute.

Och då är man inte så beredd att gå igenom allt om några få timmar igen, så man tänker att man lika gärna kan ge fan i att gå in igen.