Jävla hormoner

En störtflod av gråt och hysteriskt nedvärderande. En ren svallvåg av ångest och självhat. Förtvivlat ringde min man upp min mor och bad henne prata med mig. Jag kunde först inte prata alls. Jag hickade och storbölade och fick då och då fram några ord om hur värdelöst värdelös jag var och att jag önskar att jag inte fanns. Själen var en svartklibbig sörja som drog ned hjärtat i djupet.

Sakta, sakta började min mor lirka ur mig vad det rörde sig om. Långsamt och med en äldre kvinnas hela visdom och en kännedom om mitt psyke som bara min egen mamma kan ha så började hon plocka bort den svarta sörjan och trösta mig. Hon är den enda människan som kan förklara saker med hormoner utan att det låter som en förolämpning. Hon beskriver hormonerna som någonting man måste kämpa mot, eller använda som tröst och mantra när allt verkligen suger.

När jag lade på luren hade gråten lagt sig. Jag kände mig lugnare.

Vad saken gällde?
Världens ände?
Hade jag supit mig full och fått missfall?
Hade min man övergett mig för en rysk balettdansös?
Hade katten dött på grund av att jag råkat mata den med arsenik?
Ingalunda.
Jag hade beställt fel rakblad till min mans rakhyvel.

Jävla hormoner.

Livet är ett kräkmedel så här långt

Mina värsta magsjuketillfällen kan härledas till barndomen. Kallsvettig låg man tryckt mot badrumsgolvet och väntade på nästa besök till toalettstolen för att låta kräkningarna ge en stunds respit från illamåendet.

Mina värsta fyllor kan härledas till tonåren. Kallsvettig låg man tryckt mot badrumsgolvet och väntade på nästa besök till toalettstolen för att låta kräkningarna ge en stund respit från illamående.

Övning ger färdighet! Att kräkas som gravid går för det mesta snabbt, smidigt och utan kallsvett eller badrumsgolv inblandade. Framsteg!

Tänka utanför lådan

Nu gör jag ett test. Har jag läsare här som tänker bli jobbiga och börja gnälla en massa om man skämtar om saker? Humor har jag nämligen förstått är ett väldigt känsligt ämne för överkänsliga människor (och min man som av någon anledning inte uppskattade kommande skämt).

I så fall finns det ett fint litet kryss som ni kan klicka på. Just det, krysset som stänger fönstret sidan visas i.

Så. Då kan jag återgå till inlägget. Diskuterade nappar i dag och nappavvänjning. En kommentar var hur jobbigt det är när bebisar blir så beroende av nappen att de vaknar och börjar skrika när de spottar ut den i sömnen.
För varje problem finns en lösning:

Rosa saker

Om pjuklarven visar sig vara en flicka så fasar jag inför rosa presenter. Tills ungen är gammal nog att välja själv tänker jag inte indoktrinera den på rosa, kanske främst för att barn i den absoluta början får påverkas av föräldrarnas smak och jag har alltid avskytt rosa.

Det handlar väl inte direkt så mycket om könsroller och sådant för min del. Vill ungen ha rosa eller dockor eller bilar eller vad som helst när den blir äldre och kan välja själv, så får den göra det, oavsett kön. I början kommer jag dock att omge den med saker och kläder som jag och min man tycker om. När det håller oss föräldrar glada och harmoniska så kommer det ju definitivt hjälpa till att göra detsamma för pjuklarven i fråga!

Rosa kläder kan för övrigt lätt färgas om till lila kläder! Hurra!

Min mage är min mage

Har för övrigt hört en del från både gravida vänner och vänner som försöker bli gravida om folk som går och rör vid deras magar helt utan att fråga om lov.

Vad är det för jävla stil? Är man allmän egendom bara för att man är/försöker bli gravid? Folk är fan dåligt uppfostrade.

Om någon rör vid min mage utan lov så kommer jag att röra vid deras ansikten utan lov. Med ett brännbollsträ. Väldigt hårt.
Alternativt ber jag om numret till deras mammor för att ringa och skälla ut dem för deras dåliga uppfostran av sina ungar.

Missförstå mig rätt

Och ja, barnet ÄR planerat. Jag hade väl bara inte riktigt planerat att må skit också, även om jag kanske borde ha kunnat lista ut det. Saken är väl den att jag alltsedan vi bestämde oss för att avla en pjuklarv undvikit att läsa skräckhistorier, eller historier över huvud taget. Det står så förbannat mycket skit på nätet.

Som exempelvis att förstagångsmödrar inte på några villkor kan känna rörelser innan vecka si eller så. Jag kände mycket, mycket tidigt en känsla jämförbar med när man håller ett grodyngel i handflatan och det spritter till. Eller, det är klart, jag inbillade mig säkert. Alla sidor kan ju inte ha fel? Jo, det kan de fan visst det.

Oavsett. Önskad unge. Oönskad medföljande graviditet. Comprende?

Jag har närt en... kannibal vid min tarm?

En magisk tid. Jepp, så beskrivs det av folk. Vilka alla dessa "folk" är vet jag inte, men det verkar fan aldrig bli folk av dem i alla fall. En magisk tid, så tusan heller!

Jag har nu börjat må så illa att jag kräks. Bättre sent än aldrig, eller? Nej, det suger. Dessutom innebär det att jag aldrig har någon koll på mitt blodsocker trots att det lilla sockergrynet skall ha egen insulinproduktion och hormonerna tydligen skall ha stabiliserat sig vid det här laget. Hah. Det fick jag njuta av i en vecka innan kräkningarna satte igång. Det är så här det börjar med fula namn. Mödrar som drabbas av ett intensivt hämndbegär och döper sina ungar till "Torkel" bara för att de ställt till med ett mindre helvete i magen i nio månader. Det är så här det börjar.

Samtidigt så ser man sådär "lysande" ut. Eller också så är håret risigt, finnar som inte visat sitt nylle sedan tonåren har återvänt och man vaggar som en äggsjuk höna trots att magen inte är SÅ stor än. Skojiga sidor på nätet tipsar om att träning gör allt lättare, men om jag vrider mig det minsta i fel vinkel så hugger det till så jag tror att pjuklarven utvecklat tänder och kannibalism där inne.

Nej, det här kommer inte att bli en rosafluffig snuttepluttblogg om ni nu trodde det. Det här kommer bli den enda säkerhetsventilen som står mellan mig och möjligheten att löpa amok med en AK5:a.

Välkommen på egen risk.