En störtflod av gråt och hysteriskt nedvärderande. En ren svallvåg av ångest och självhat. Förtvivlat ringde min man upp min mor och bad henne prata med mig. Jag kunde först inte prata alls. Jag hickade och storbölade och fick då och då fram några ord om hur värdelöst värdelös jag var och att jag önskar att jag inte fanns. Själen var en svartklibbig sörja som drog ned hjärtat i djupet.
Sakta, sakta började min mor lirka ur mig vad det rörde sig om. Långsamt och med en äldre kvinnas hela visdom och en kännedom om mitt psyke som bara min egen mamma kan ha så började hon plocka bort den svarta sörjan och trösta mig. Hon är den enda människan som kan förklara saker med hormoner utan att det låter som en förolämpning. Hon beskriver hormonerna som någonting man måste kämpa mot, eller använda som tröst och mantra när allt verkligen suger.
När jag lade på luren hade gråten lagt sig. Jag kände mig lugnare.
Vad saken gällde?
Världens ände?
Hade jag supit mig full och fått missfall?
Hade min man övergett mig för en rysk balettdansös?
Hade katten dött på grund av att jag råkat mata den med arsenik?
Ingalunda.
Jag hade beställt fel rakblad till min mans rakhyvel.
Jävla hormoner.
Sakta, sakta började min mor lirka ur mig vad det rörde sig om. Långsamt och med en äldre kvinnas hela visdom och en kännedom om mitt psyke som bara min egen mamma kan ha så började hon plocka bort den svarta sörjan och trösta mig. Hon är den enda människan som kan förklara saker med hormoner utan att det låter som en förolämpning. Hon beskriver hormonerna som någonting man måste kämpa mot, eller använda som tröst och mantra när allt verkligen suger.
När jag lade på luren hade gråten lagt sig. Jag kände mig lugnare.
Vad saken gällde?
Världens ände?
Hade jag supit mig full och fått missfall?
Hade min man övergett mig för en rysk balettdansös?
Hade katten dött på grund av att jag råkat mata den med arsenik?
Ingalunda.
Jag hade beställt fel rakblad till min mans rakhyvel.
Jävla hormoner.
Jag njuter av mina hormoner. Jag är arg på allt och alla hela tiden, och det är underbart. Jag tänker nog fortsätta med det till viss mån även efter att jag pressat ur mig Margareta-Berit/Abraham-Judas eller vem det nu är som bor i min allt rundare mage. Tror jag har varit för mjäkig hittills i mitt liv.
ReplyDeleteDock känner jag så väl igen den svarta sörjan av patetiskt självförakt som stundom omsluter ens själ, så du är inte ensam, syster.
Jag brukar vara arg på allt och alla oavsett hormoner i svängning eller inte... så det är liksom ingenting jag kan njuta av. Känner liksom inte av någon skillnad.
ReplyDeleteDet är mest de här "bottenlös förtvivlan över idiotsaker"-tillfällena som avslöjar vad det är frågan om. =/