Irritationen

Det är sällan folk talar om irritationen som kan uppstå, eller fel. Det händer att de talar irriterat om sina irritationsmoment, men inte logiskt och klartänkt om själva irritationen i sig.
Att man, trots att man delar på arbete och vet att allt är precis som man vill ha det börjar irritera sig på irrelevanta saker.

Exempel: Yetin var ute och gick lite med Lä. När de sedan kom innanför dörren så ropade Yetin på mig för att få hjälp med avklädning och jonglering av egna kläder, inhandlade varor och bebis. Jag blev jätteirriterad, men försökte att inte visa det. "Men! Jag klarar ju av allt det där SJÄLV när jag varit ute!" tänkte jag och bet ihop käkarna. Sedan kom jag på mig själv. Det är ingen tävling. Visst, jag klarar av det själv, men visst är det lättare om man hjälps åt. Själv brukar jag liksom bara inte ens tänka på att be om hjälp.

Det är sådär hela tiden. "Men varför sover han så länge?" "Men varför gör han si och så och jag gör minsann si och så!"
Det är lätt att göra föräldraskapet till en tävling, även med de man älskar mest här i världen. Jag vet inte vad det beror på, men förmodligen har det att göra med all press man har på sig om att vara "en bra förälder".

Så kom ihåg det när irritationen kommer; är den ens relevant för tillfället?

Barnvakt

Svärfar med familj satt barnvakt för ett dygn. Jag trodde det skulle bli jätteskönt, men i stället började det med att jag blev sjuk. Sedan kom saknaden. Jag trodde inte ens det var möjligt att sakna Lä så mycket, eller någonting faktiskt. Det var nästan lite läskigt, för ärligt talat gör han ju inte så mycket mer än att ligga och vifta och låta lite. Ofta är det ju till och med lite jobbigt när han är hemma och man vill hinna med att göra annat, men nu när han inte var hemma så låg jag i stället som ett annat nöt, sniffade på hans pyjamas och vågade inte ens ringa svärfar och kolla läget eftersom jag var rädd att börja grina.

Jag borde med andra ord inte ha oroat mig för att inte älska mitt barn. Det verkar som om naturen tar hand om saken utan att jag behöver bestämma något alls själv.

I dag skall jag nog...

När jag låg där i badkaret med vattnet rinnande och masserade min stackars av hårförlängningar misshandlade skalp så njöt jag i fulla drag.
"Efter det här badet..." tänkte jag. "Efter det här badet skall jag nog ta och sy den där kappan jag har planerat... och kanske ett par byxor till av den där modellen jag tycker så mycket om. Med lite tur hinner jag sortera böckerna i biblioteket också. Mm..." och sedan försjönk jag i drömmar om mina nya kläder och om fina rader med böcker i stället för det kaos som nu råder.

Så stängde jag av det rinnande vattnet och planerna kraschlandade i en hög av LÄÄ LÄÄÄ LÄÄÄ LÄÄÄ.
"Välkommen till föräldrarlivet", tänkte jag och gick upp ur badet.

Alla bebisar är söta

Helt plötsligt är alla bebisar söta, till och med de som är fula. Till och med bebisen jag såg i famnen hos en främling på stan, en bebis med helt fyrkantigt, ihopklämt huvud och ilsket röd hudton.
Det råder total bebisfeber i mitt huvud. Bebis, bebis, bebis, bebis.

I dag var ett par bekanta över, eller dristar jag mig till att säga vänner? Kanske, kanske inte. En bebis skrek väldigt mycket. En annan smakade på mitt lillfinger väldigt ingående. Bebis bebis bebis bebis.

Jag känner mig tillfreds. Det kan säkert avhjälpas med ett besök på öppna förskolan eller annan skräck.

Bebisar är emo

Alla bebisar är emo. Kan de inte bara skaffa ett konto på Helgon, citera Nine Inch Nails "Hurt" där och sluta ligga och skrika utan anledning och störa oss andra?