Barnvakt

Svärfar med familj satt barnvakt för ett dygn. Jag trodde det skulle bli jätteskönt, men i stället började det med att jag blev sjuk. Sedan kom saknaden. Jag trodde inte ens det var möjligt att sakna Lä så mycket, eller någonting faktiskt. Det var nästan lite läskigt, för ärligt talat gör han ju inte så mycket mer än att ligga och vifta och låta lite. Ofta är det ju till och med lite jobbigt när han är hemma och man vill hinna med att göra annat, men nu när han inte var hemma så låg jag i stället som ett annat nöt, sniffade på hans pyjamas och vågade inte ens ringa svärfar och kolla läget eftersom jag var rädd att börja grina.

Jag borde med andra ord inte ha oroat mig för att inte älska mitt barn. Det verkar som om naturen tar hand om saken utan att jag behöver bestämma något alls själv.