Att leka tittut är för n00bs

Det är bara n00bs som leker tittut. Jag och lille Lä är förbi det stadiet för länge sedan. Nuförtiden brukar det mer gå till på följande vis:

Lä sitter i sin sitter eller sin gåstol och leker stillsamt. Kanske småpratar han lite för sig själv med lustiga bebisljud.
Jag smyger ljudlöst fram, snett bakom honom, ett steg i taget, vågar knappt andas. Sedan hoppar jag fram som blixten rakt framför honom och hojtar ett glatt:

"TJOHOOO!"

Han ser först vettskrämd ut i en halv sekund och sedan skrattar han så mycket att han nästan kiknar.

När han slutat skratta gör vi om det igen.

Trösklarns, vad slug jag är!

När lille Lä fick sin barnvagn sade min kära mor till mig att om han inte ville sova så var det ett bra knep att köra vagnen fram och tillbaka över tröskeln så det guppade lite. Ett gammalt hederligt knep.

Jag nickade långsamt, såsom man gör mot galningar och kommenterade inte vidare.

För min inre syn hade jag trösklarna i stugan där jag växte upp. Trösklar så höga att det skulle vara lite som att knuffa vagnen nedför en trappa att köra fram och tillbaka över dem.

Det var inte förrän flera månader senare när jag stod vid en tröskel i lägenheten och dammsög som jag insåg vad hon menade.

Slugt. Kvicktänkt. Verkligen.

Långa vinterpromenader

Vinterpromenader som småbarnsförälder och tillika hundägare är mycket, mycket längre än sommarpromenader har jag märkt.

För en sommarpromenad så sätter man barnet i bärselen, kopplar hunden och går ut.

För en vinterpromenad så tar man på bebisen overallen och extramössan och placerar sedan barnet på golvet efter att man insett att den nu är för påbylsad för att gå ned i selen. Sedan letar man reda på hunden. Bebisen börjar skrika. Hunden gömmer sig under bordet. Man fiskar fram hunden, placerar den i hallen bredvid bebisen och hämtar kopplet. Bebisen tar ett fast grepp om hundens päls när denne går fram för att nosa lite. Hunden ylar och springer sin väg. Bebisen börjar gråta av rädsla. Man tröstar bebisen, lägger tillbaka den på golvet och hämtar en katt som man placerar bredvid bebisen. Bebisen är nöjd och slutar vara ledsen. Katten är jovialisk och lägger sig ned. Sedan fiskar man fram hunden under bordet igen, håller den medan man rotar fram kopplet och selen och spänner till sist fast täcket. Vid det här laget har katten tröttnat på bebisen och gått sin väg. Man tar upp bebisen och tröstar. Hunden börjar låta "YNF YNF" och "VAFF", men nu är man ju äntligen klar!

Eller vänta. Mina kläder då?

Man lägger ifrån sig bebisen och tar på sig skorna. Hunden sliter sig. Man jagar efter hunden. Bebisen börjar gråta. Med känslan av att man är världens sämsta mamma så tar man på sig jacka, mössa och vantar. Man plockar upp den gråtande bebisen och tar kopplet till den ynfande hunden. Sedan går man nedför alla trappor, bäddar ned bebisen i vagnen medan hunden ynfar vid porten och SEDAN, mina vänner. Sedan är man ute.

Och då är man inte så beredd att gå igenom allt om några få timmar igen, så man tänker att man lika gärna kan ge fan i att gå in igen.

Vad gör svartrockarmamman när...

...klockan är snart tre på natten och hon skall upp klockan sex för att åka iväg till sjukhuset och bli rånad blind (faktiskt, det är ögonbottenfotografering som gäller så jag kommer vara blind halva dagen)?

Ändrar lite i designen på bloggen givetvis.

Givetvis.

MEN GÅ OCH LÄGG DIG DÅ, KVINNA!

Att fota saker

I dag funderade jag på att gå någon form av kvällskurs och kontrollerade således det lokala utbudet.

Först hittade jag "Fota din hund" och skrattade tills jag grät. Allt jag kunde se framför mig var nämligen:

Sedan såg jag lite längre ned på sidan kursen "Fota ditt barn" och då började jag skratta okontrollerat igen.