Å andra sidan...

Visstja. Om jag inte uppdaterar på ett bra tag igen så är det för att jag öppet har skrutit om att Lä fortfarande sover hela nätterna utan problem, och därmed har varit tvungen att gå under jorden eftersom jag genast hamnade på intill zombiestadiet trötta och arga föräldrar till mindre välartade glin.

Men det är lugnt. Lä kan ju gå nu, så jag borde kunna dressera honom att gå till affären och fixa käk.
Vi klarar oss.
Ingen oro.

Knackade någon på dörren? Fan!

Tusen år går så fort

Det har nu gått i runda slängar tusen år utan uppdatering. Lä har blivit en bra bit över ett år (barn fattar inte begreppet "tusen år", så de åldras inte så mycket. Jag däremot åldras som vanligt. Fan.)

Så det här är bara ett inlägg för att försäkra världen om att varken jag eller Lä har dött. Jag försöker bara skydda mina bokhyllor från hans framfart.

Seriöst, om man söker på "barnsäkra bokhyllor" så får man bara upp idiotiska råd om hur man gör så att barnet skall vara säker från skoningslöst onda bokhyllor som försöker döda det eller få det att sprängas.
Jag vill ha tips om hur man skyddar sina bokhyllor från barnet i fråga.

Typiskt.

Houston, we have a biter!

Ni vet, det var ganska gulligt när Lä sög sig fast vid min haka, näsa eller på mitt öga. Egentligen. Dregligt och sådär, men sött.

Han har nu sju tänder. Sju små sylvassa tänder. Och han bits.

Så fort han är lycklig och glad så hugger han, och han hugger rejält. Det blir märken. Man skriker och spritter till och råkar knuffa ungen som trillar och börjar gråta och man får dåligt samvete, fast man vet att man måste markera och vill inte trösta för att det ger blandade signaler och får panik så fort hans mun är i närheten av ens kött, för man vet vad som håller på att hända.

Läste lite om det på nätet. Det stod att det är en instinkt. Det stod glatt att barnet "lär sig kontrollera den instinkten vid ungefär tre års ålder."

Tre års ålder.

TRE ÅRS ÅLDER.

Det är om TVÅ hela år. 730 dagar.

Jag kommer att vara söndertuggad som en hundleksak vid det laget. Fan också.

Öppna förskolan, tagning två

"Nej, om man skulle ta och kika förbi Öppna förskolan i dag. Lä behöver säkert leka av sig lite extra medan jag pluggar. Hm. Förmiddag. Sångstund. Jaha, okej då."

Med ledarnas tidigare försäkran om att "Barnen äääääälskar sångstunden!" så masade jag mig dit. Lä var dagen till ära klädd i en urtvättad Star Wars-body och rutiga strumpbyxor. Leken gick bra, sedan dags för den (för mig) fruktade sångstunden, detta efter att föräldrarna matat sina hjärtegull i köket för andra gången på en timme. De är ettåringar, för sjutton, inte... fan. Finns det något djur som äter så ofta?

Vet ni. Alla barn ääääälskar inte sångstunden. Lä sket högaktningsfullt i den. När jag slutade hålla fast honom så gick han sin väg ut i kapprummet för att leka med skorna i stället. Senare kom han tillbaka in i rummet och jag tänkte att han kanske var nyfiken trots allt, men han bevärdigade knappt de tjoande ledarna och föräldrarna en blick utan gick till en lekhörna och började pyssla i stället.

Det är inte det att han är blyg heller. Han hade inga problem att röra sig kring vuxna och barn. Han älskar att leka hemma och sjunger gärna med i lite mysig Countess Bathory med Venom. Han var bara inte intresserad. Vilken lättnad. Min son har musiksmak.

Jag tänkte sitta kvar tills stunden var över utifall han ändrade sig, men då kom vi till "Litet hus vid skogens slut" och där avbröt en av föräldrarna. "Man får faktiskt inte sjunga 'annars skjuter jägaren mig'. Det är ändrat. Man skall sjunga 'får jag komma in och värma mig'. Annars är det skadligt för baaarnen."

Dö, din jävla imbecill. Dö.

"Barnen förstår ju faktiskt inte om man sjunger om att skjuta djur."

Sade kvinnan som just matat sitt barn med helt vanlig korv. Undra vad hon kommer säga att den kommer från när ungen börjar undra? Korvträden?

"Om man kommer från en jägarfamilj är det fullt naturligt." sade jag till ingen alls, för ingen bevärdigade mig ett svar.

Jag reste mig upp, gick ut i kapprummet, fiskade upp min son som åter gått ut för att leka med skorna där ute och avtågade helt enkelt.

Det lär dröja jävligt länge innan jag återvänder igen.

Duktig mamma-syndromet

Mammaledighet perfekt för att starta företag!
Rubriken lyser mot mig i olika formuleringar från diverse föräldratidningar. På bilden är det någon leende, smal, kompetent superkvinna och underrubriken är något i stil med "När jag var mammaledig startade jag upp mitt eget företag och det var det bästa jag gjort!"

Tihi, era jävlar.

Jag hatar de där artiklarna. Hatar dem med en så brinnande glöd. Som om det inte är svårt och jobbigt nog att vara nybliven förälder? När i helvete är det att vara mammaledig att starta upp ett nytt företag? Jag klarar med nöd och näppe mina studier, och då är Lä ändå en av de mest lugna och trevliga ungar jag stött på. Samtidigt glömmer jag saker, gråter över saker, svär över saker och har hela tiden en konstant press som jag inte kan släppa om att vara bra mamma, bra hustru, bra vän, bra student, bra dotter, bra syster, bra, bra BRA!

Måste man sprida ut all denna duktig-reklam överallt? Dessa jävla krav om att man utöver att vänja sig vid att ha ett helt nytt liv hos sig även måste göra tusen andra saker? Jag blir tokig.

Dra åt helvete.
Nej, föräldratidningar bör undvikas lika benhårt som Familjeliv.

Förståelse

Det är ganska ofta som vänner och bekanta lite halvt skämtsamt, halvt allvarligt yttrat sig på liknande sätt:
"Men tänk om Lä blir en sportdåre då?!"
eller
"Men tänk om Lä börjar lyssna på dansband?!"

Och det gör mig förvirrad. Om han vill pyssla med sport, lyssna på dansband, klä sig i hipster-kläder eller vad som helst som jag inte gillar så är det upp till honom. När han är gammal nog att ha egen smak så är den just det - hans egen smak. Jag kanske avskyr den, men jag älskar honom.

Man tycker ju kanske att folk med alternativa stilar om några borde veta hur det är att bli missförstådd för vad man gillar för kläder, musik och stundtals makabra intresseområden. Då tycker man ju att det också borde finnas förståelse för att andra inte har samma intressen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att oavsett vad Lä vill göra med sitt liv och vad som fångar hans intresse så är det hans liv, inte mitt. Hans intressen. Så länge det gör honom lycklig och inte skadar honom får han pyssla med precis vad han vill.

Damien, är det du?

I går tittade jag och min make på Jesus Christ Superstar. I slutet så spikar de (woha, spoiler-alert) så klart upp Jesus på korset. Här kommer det märkliga. I början när de spikar så är det inget ljud av hamrandet utan musik... och precis då börjar Lä hamra taktfast på något i hallen. Innan ljudet hörs på TV:n. Sedan fortsätter han hela tiden medan de spikar upp Jesus. Notera att han inte heller såg vad som hände på skärmen.

Alltså, seriöst? Lä. Vem är du?

Modemedveten

Se här kommer lille Lä krypandes. Fashionabel som alltid med halva tröjan avtagen och byxorna lämnade bakom sig. Om halsen bär han en randig knästrumpa han hämtat ur mammas strumplåda och på ena armen har han trätt en röd bomullstrosa som felsorterats till samma låda.
Napphållaren bäres nonchalant slängd över ena axeln och givetvis har han bara en av sina robotstrumpor på sig.

Det skall vara så, modet i år. Jag känner mig gammal som inte hänger med.

Öppna förskolan

Precis som jag lovat mig själv så utmanade jag mina rädslor och drog till öppna förskolan. Yetin fick sin vilja igenom, så i stället för min "School-shooting-tröja" hade jag på mig ett nyförvärv i form av en svart tröja med texten "Fuck you, I have enough friends".

Ironiskt nog var det fint väder just den dagen, så det var ingen där utöver de som har hand om stället.

Lä rände runt och kastade saker för glatta livet, helt befriad från det tilltänkta umgänget. Själv fick jag kaffe och fick leka tjugo frågor. De tjatade också om sångstunden, alltså verkligen. Den nämndes var tredje minut i samband med "Du MÅSTE komma!" och en näst intill fanatisk blick.

Men nej, någonstans måste man dra sin gräns. Alldeles innan sångstunden drar jag min.

Jag hade tänkt skriva mer här, men Lä skrattar i ett närbeläget rum. Det innebär att han håller på att ha sönder något, så jag måste rusa dit.

Över och ut.

Det där med sol och bad

Jag funderade lite på vad som vore bekvämast för lille Lä att ha på badstranden i sommar. Jag gjorde en sökning på det här jävla Internet. Det var ett misstag.

När jag var liten hade barn inga kläder på sig på badstranden. De hade som mest en klick solkräm och en liten solhatt.

I dag skall barn tydligen ha en heltäckande "soldräkt" som ser ut ungefär som en dykardräkt. De skall ha plastsandaler och dyra speciella badblöjor. De skall ha solhatt och solglasögon och dessutom solskyddsfaktor 5000 på det.

För solen är farlig.
För kroppsvätskor är farliga.
För sanden är farlig.
För vattnet är farligt.
För pedofiler lurar dessutom i varenda buske och bara väntar på att kunna ta runk-bilder av ditt barn om det tar av sig en tröja eller sådär.

Jag blir tokig på detta vansinniga klemande! TOKIG. Inte konstigt att varje generation bara blir larvigare och larvigare. Inte konstigt att alla är allergiska mot precis allting och har fobier för resten.

När jag gick i mellanstadiet så var två i vår stora klass lite laktosintoleranta och jag kände till en pälsallergiker. Det var allt.

Nej, jag måste ta en rejäl funderare. Det jag ville veta var ju mest praktiska saker, som vad man gör om ungen får för sig att bajsa (vilket han ännu aldrig gjort när han badat inomhus). Men det är klart att det inte kan vara så lätt. Det är aldrig så lätt i dagens jävla töntsamhälle.

Kostnad för barn första året

Konsumentverket påstår att ett barn första året kostar 30 000 kr. Swedbank har räknat ut att det kostar över 80 000 kr. Fast de senare räknar med en snittkostnad och att många köper större bil och skaffar ny bostad.

Jag kan garantera er att det bara är skitsnack. Med lite god vilja, intresse och en anings gnutta pysslighet (utan att man måste vara Martha Stewart) så kostar inte ett barn ens 30 000 första året.

Låt oss göra en uträkning, första året med Lä:

Blöjor: ca 3000:-
Mat: ca 6000:- (eftersom jag inte kunde amma så länge och mjölkersättning kostar multum, i snitt blir det ju dock bara en femhundring i månaden och då inräknad varierad kost när han kommit upp i månaderna lite)
Spjälsäng, färg till denna, spjälskydd, madrass, kudde och flera uppsättningar lakan och filtar ca 300:-
En skvadriljon med leksaker och böcker, ärligt talat har han för många nu: ca 150:-
Barnvagnar (en liggvagn, en sittvagn och en resesulky): 0:-
Kläder: ca 500:-
Bilstol: 20:-

För leksaker, kläder och barnvagnar tar jag över det som folk har slängt. Liggvagnen fick jag av min mor (en fin begagnad för 350 kronor, ni har sett den i bloggen tidigare), såsom också badbaljan och en del andra prylar och kläder och leksaker har även strömmat till från såväl pappans sida av släkten som vänner och bekanta.
Det är något särskilt med bebisar. Även folk jag inte ens känner särskilt bra har kommit förbi med en body eller en tröja. Det hör liksom till. Generellt sett gillar folk bebisar, eller också är det så "man skall göra" helt enkelt.

Så, vad kom vi fram till nu? 9970:- Vi kan avrunda till 10 000 jämt.
Sedan måste vi ju dra ifrån barnbidraget också, vilket på ett år blir lite över 12 000. Således har vi tjänat 2000 spänn på att skaffa barn. Så även om jag räknat åt helvete fel på 2000 spänn så går det ändå jämt ut.

30 000? Tillåt mig hånskratta. 70 000? Tillåt mig hånskratta så tårarna rinner.

På semester

Vi är på semester hos min mor och Lä har undvikit med nöd och näppe att explodera av allt "farligt" han utsatts för. Bland annat har han lekt själv ute i trädgården, ätit gräs och löv samt sugit på stenar, han har lekt med pinnar (som Yetin förskräckt skulle ta ifrån honom eftersom han skulle kunna peta ut ögonen på sig själv med dem), jagat katten, ätit macka med makrill på och druckit riktigt mjölk.

Underligt att han verkar så lycklig när han borde vara död. Han är nog för liten för att fatta det, helt enkelt.

Dagsplan

I dag skall vi ut till odlingslotten.
Lä behöver äta mer jord.

På lång sikt får han också äta mer färska grönsaker, om han bara klarar sig igenom jorden först.

För vem behöver egentligen daggmaskar?

Jag tror han tänker jobba som daggmask när han blir stor.

Överdrivande föräldrar - vadå trötthet?

Jag har alltid tyckt att småbarnsföräldrar överdriver så jävla mycket. "Åh, jag är så trööött!" gnälls det om lite här och där.

Pah. Lä sover gott hela nätterna och har gjort det från första början. Vi har ingen sömnbrist annat än vad vi själva är ansvariga för. Det borde således verkligen vara lätt som en plätt det här, inte sant?

INTE sant.

För här är problemet: Bebisar är energivampyrer. Anledningen till att föräldrar är trötta är inte för att de får ont om sömn eller oroar sig så mycket för barnen eller är gamla, utan för att bebisarna ler glatt och (egentligen) ondskefullt medan de sörplar i sig all energi från sina föräldrar.

Det är därför en bebis är lite som hackspetten i Kalle på julafton, i alla fall när den nått DESTRUKTOR-stadiet som Lä just nu genomgår. Än är han på balkongen och drar ned blomkrukor, sedan jagar han katterna som värsta storviltsjägaren, sedan river han ut pappersinsamlingen över köket, sedan häver han ut alla böcker ur bokhyllan trots att han inte ens kan läsa än (dumma unge). När han är klar med det kastar han allt annat han kan nå i golvet, gömmer saker under soffan, drar mig i kjolen, slår på saker med pinnar eller vad han nu fått tag i och skanderar glatt DA DA DA DA DA DA LALA GAGAGAGA MA MAM AMA!"

Och det är ändå bara vad han hinner med på en halvtimme.

Föräldrastolthet

När Lä dök ned i pappinsamlingen och spred ut alla kartonger över köket så slutade han inte förrän han nådde en Magic-kartong.

(Magic the Gathering är ett kortspel som nördiga nördar nördar sig med. Jag och yetin är sådana nördiga nördar. Deal.)

Sedan satt han i en timme och petade på kartongen, tittade på den från alla vinklar, öppnade och stängde den och klappade på den.

Hjärtat svällde av stolthet. Han vet vad som är viktigt.

Okej, seriöst nu: Offentlig amning (a.k.a. "Att tanka sina avkommor")

Den förbenade amningsdebatten blossar upp var och varannan månad, känns det som. Själv ammade jag utanför hemmets trygghet en enda gång. Jag vågade inte amma någon annanstans egentligen. Jag var livrädd för att få en gliring eller kommentar. Just då var jag nämligen i ett väldigt emotionellt känsligt stadium där jag inte skulle kunna hantera det.

Men, människor. Vad i helvete är det för fel på människor? Idioterna jämför offentlig amning med att runka offentligt. De måste ju vara helt missbildade i huvudet. Bara för att de råkar tända på tuttar. Jag menar, det gör jag också, fast i sexuella sammanhang. För mig är inte amning sexuellt. Det är precis som att jag tänder på kukar, men inte på att se en karl pissa.

Flera andra jag själv diskuterat med har poängterat att de minsann inte gillar barn och tycker det är otrevligt när någon ammar i närheten av dem även om de rent principiellt är för offentlig amning. Men. Titta. Inte. Då. Så enkelt är det faktiskt.

Om man stör sig på något som faktiskt är tillåtet i det offentliga rummet så har man nämligen det lilla problemet att man själv är problemet. Om man tycker det är jobbigt med folk som kysser varandra öppet, eller jobbigt med amning, eller jobbigt när det dyker upp funktionshindrade eller någon av en annan hudfärg eller kvinnor eller bögar eller vad som helst av nämnda exempel så har man nämligen problem. Det är inte omgivningen som är ett problem, det är du.

Jag har själv problem med en eller annan sak av ovanstående exempel, men jag inser att det är JAG som har problem. I det offentliga rummet kan jag bara strunta i att glo. Strunta i att interagera. Strunta i det, eller alternativt jobba på mina problem och utvecklas som människa.

För folk utvecklar sig själva för lite nuförtiden.
Folk blir så jävla kränkta av fel saker utan att inse att de inte löser problemet utan ÄR problemet.

Speciella gudmödrar till ett speciellt barn

Livsvisdomar från Lä #2

Katten är så SJUKT rolig. Det spelar ingen roll vilken katt, bara den lever.

Livsvisdomar från Lä #1

Allt innehåll i sopkorgar är fantastiskt och bör delas med världen åter en gång! Hurra!

Lä the destroyer

Om ni undrar varför jag inte skriver så ofta längre så är det för att det inte är så lätt att ta sig fram till datorn över de högar av saker som Lä drar ned från hyllor, bord och allt annat när han knatar fram som en tasmansk djävul längsmed möblerna.

(OBS: Efterkonstruktion!)

Att barnsäkra lägenheten

Att barnsäkra lägenheten måste ju innebära att säkra lägenheten för barn. Således borde man alltså linda in bebisen i silvertejp så att lägenheten är säker för det lilla monstret.

Ingenting är heligt!

Ingenting är heligt längre. Lille Lä kryper med blixtens hastighet och häver sig sedan upp stående mot allt från trösklar till hundar till soffor. Djuren betraktar förskräckt utvecklingen. Lä flinar glatt medan han lär sig dra ut lådor och plocka ut allt som finns i dem.

Nåja, vi har inte långtråkigt i alla fall.

Och en för...

Yetin sitter i köket och matar lilla Lä.

- Och eeeen för King Diamond...

- Och eeeen för Dee Snider...

Och jag kan inte låta bli att le lyckligt.

En vanlig vilstund

Tänk dig att du ligger och halvsover med en bebis på bröstkorgen.
Det är vilsamt. Det är gosigt.

Plötsligt känner du att bebisen kränger till och med blixtens hastighet börjar kravla framåt. Du lägger en hand på dennes rygg så att den inte skall råka trilla och öppnar ögonen.

Vad du sedan ser är något i stil med detta:



Och i nästa millisekund har du en bebis fastsugen över ögat som en annan sugfisk. Det, mina vänner, är en speciell upplevelse.

Jag undrar om det är vad de menar när de pratar om att man skall "ta till vara" på den här tiden? Mitt neddreglade öga undrar varför.

PLASK PLASK!!!!

Från att vatten var jättefarligt har det gått åt ett helt annat håll för Lä. Nu får jag och Yetin kämpa ihärdigt för att hålla honom borta från hundens vattenskål. Så fort man vänder ryggen till några sekunder så hör man strax lyckliga utrop och "plask plast" när bebisen sitter pladask i en pöl med vatten och plaskar med båda händerna i vattenskålen.

Bebisar, alltså. Ingen ordning på dem alls.

Umgänge i bebispölen

I dag träffade Lille Lä en jämnårig vän, eller heter det "jämnmånig" när de är så här små? Oavsett så var det första gången på länge han träffade någon som var på ungefär samma nivå. Först stirrade de på varandra. Sedan sträckte sig den andra bebisen efter Läs napp. Då fick den bebisen sin napp av sin mamma med en mild förmaning om att det faktiskt var hans napp och att den andra tillhörde Lä.
Lä log då brett och tog hans napp.

Äta barn

När vi under julledigheten träffade Scary Godmother så tittade hon mycket skeptiskt på mig när jag överföll Lä och började mumsa på hans hals och mage - alltmedan barnet kiknade av skratt.
- Så fånig du är, konstaterade hon och skakade på huvudet.
Jag tittade upp på henne och log brett.
- Fånig? Jag äter ju äntligen barn! Varenda dag!

För när man växt upp som svartrockare i en liten håla på 90-talet har man mer än en gång blivit anklagad för att vara satanist och äta spädbarn. Äntligen kan jag leva upp till de oförtjänta ryktena!

Inskolning

Fick hem papper om möte med föräldragruppen för att prata om inskolning. Det är ett så läskigt ord, tycker jag. "Inskolning". Det har läskiga vibbar. Det tycks osa av ett ovänligt system som man skall fösas in i, om uniformer och robotar på raka led. Lyssna på det. Smaka på det. Iiinskoolniiing. Att man måste liksom forma barnen på något sätt så att de skall passa in i skolan i stället för tvärt om.

Brr.

Nu skall jag visserligen inte bekymra mig om det på länge än eftersom jag är hemma med lille Lä och dagis "förskola" inte är aktuellt.

Men ändå hägrar ordet där i all sin hotfullhet. Inskolning.

Ut med ungen genom fönstret!

En vän fick en massa skit för att hon på sin blogg skämtat om att ge bort sin unge under en rejäl skriksession.

Ack, om det ändå vore allt man skämtat om för att kunna stå ut med olidliga situationer som de små guldflarnen utsätter en för.

"Kasta ut genom fönstret" är vanlig här hemma. "Lämna tillbaka på sjukhuset" har jag hört av flera vänner och släktingar med barn. "Annars kör jag dig i mixern" var något som min make fick höra av sin pappa oräkneliga gånger under sin uppväxt.

För vet ni, det handlar inte om orden utan om ens handlingar. Det handlar om att alla har olika sätt att hantera stress eller jobbiga situationer på. Barn far inte illa av att man säger saker, särskilt inte när de är spädbarn och ändå inte förstår svärord eller liknande. Dessutom har en del familjer en "rå, men hjärtlig" ton där man vänskapligt hotar barn som inte vill sova med gummiklubban.
Det är bättre att ventilera på något sätt än att gå sönder.

När man är trasig är man nämligen inte en särskilt bra förälder.

Bättre sent än aldrig

Tänkte passa på att så här lite i efterskott gratulera min kära syster till det nya tillskottet. Nu har hon en prinsessa och en liten fågelunge - och båda är mäkta fina!

Lä kommer vara omgiven av kvinnliga kusiner under sin uppväxt. Det är nog bara nyttigt, för här hemma är jag ensam av kvinnligt kön: manlig yeti, manlig bebis, manliga katter och manlig hund. Tror till och med att fisken i akvariet är av hankön också!

Nåja, nu kom jag lite ur spår här. Tillbaka till ämnet: Gratulerar, systra mi! <3

Plask! Plask!

Jag tror jag skall fortsätta att gnälla över saker som går fel även i framtiden. Det lönar sig. Gången efter inlägget om Läs problem med badet så gick det ganska bra och efter det har han äntligen upptäckt charmen i att bada.

Han sitter där i sitt alldeles egna lilla badkar och leker lyckligt med badankor och badgrisen. Då och då utstöter han förtjusta små skrik och plaskar rejält i vattnet. Förmodligen i hopp om att blöta ned mig.

Skönt att den pärsen är över.

En sak jag funderat över är dock hur det känns att ha en bebis och bo i Ryssland. Det skulle ju vara lite som att ha en unge som sitter och säger "Jaja ja ja ja jaja jaja ja JA JA JA!" hela tiden. Lite som att vara gift med en sportsupporter, antar jag.

"Slut shaming"

Det pågår ganska massiva kampanjer mot "slut shaming" på nätet just nu. Det handlar alltså om att man inte skall hålla på att gnälla och kalla kvinnor för slampor bara för att de gillar att ha sex. Att det inte är något fel i att bejaka sin sexualitet, eller hålla på sig, eller vad man nu känner för. Det är ju nämligen personligt och ingenting som andra har att göra med.

En vän skrev om det och bad alla föräldrar att prata med sina barn om saken. Sagt och gjort.

Jag satte mig ned med Lä och berättade att flickor ibland gillar att pussa folk och att de får pussa hur många som helst om de vill utan att det är något fel.
Lä betraktade mig allvarligt en längre stund innan han med djup inlevelse svarade "DA!"

Det är ju bra att han förstod, men en sak oroar mig lite:
Varför pratar min bebis ryska?

Två jular senare

Två julfiranden senare så har lille Lä lärt sig att sätta sig upp och sitta kvar. Ibland trillar han dock bak- eller framlänges och förärar oss med ett ledset illtjut som kan knäcka stenhjärtan. Han har också lärt sig att krypa. Okej, okej, det går inte felfritt än, men det är helt klart nästan där i alla fall. Det är också sjukt roligt att stå upp med lite stöd från förälder.

Däremot går bad inte bra.
När Lä var nyfödd och fram till fyra månaders ålder älskade han att bada. Nu gallskriker han som om man håller på att akut styckmörda honom levande så fort han ens sätts ned i närheten av sitt badkar. Illa. I dag skvätte han vatten på mig. Det var tydligen läskigt det med. Nåväl, med lite tur ger det med sig.