Jag har tidigare enligt all tradition utlovat en rejält kryddad skräckhistoria om min förlossning att berätta för att sätta rejäl skräck i blivande mammor där ute. I stället för att gå runt och berätta den med någon slags självgod min av lidande för alla och envar (det räcker med vissa utvalda) så kan jag skriva ned den här i stället. Varning för extrema överdrifter och vansinnigt lite sanningshalt.
När jag kom in till förlossningen så blödde jag redan som en stucken gris. Tyvärr var det fullbelagt och jag fick i stället ligga och gråta i smärtor i korridoren i femton timmar medan folk sprang omkring som igelkottar på speed omkring mig. Efter det bestämde personalen sig för att slå mig med stenar i ett örngott en stund, detta för att främja värkarbetet. På tal om det så är "värkarbete" ett skitdåligt ord. Man får ju liksom ingen lön. Eller jo, man får en bebis, men bebisar ger inga pengar gott folk. De kostar bara pengar. Lite som pokémon. Nåja. Tillbaka till historien.
Efter att elaka tyska sköterskor skrikit åt mig och slagit mig helt blåluddig så fick jag lite bedövning i form av en aspirin och en klapp på huvudet. Sedan bestämde de sig för att de ville skära lite i mig och körde iväg med mig. Det var fullt i alla operationssalar också, så jag fick åka ned till en fuktig källarskrubb med blodstänk över hela väggarna. Väl där togs det fram köttyxor och en till aspirin. Någonstans där svimmade jag av skräck. Tyvärr lämnade jag min kropp och var tvungen att se hela den blodiga operationen från första parkett i förrådstaket innan jag återvände till kroppen. Jag väcktes av att någon busvisslade i mitt öra flera gånger. Väl vaken fick jag reda på att jag hade fått men för livet, böldpest, ebola (men det är HELT normalt) och en son.
Sådärja. Väl mött.
No comments:
Post a Comment