På sjukhuset

Vi låg alltså inne nio dagar på sjukhuset. Det var enormt prövande och jag ogillar verkligen sjukhus redan från början. Lyckligtvis var de allra flesta vi kom i kontakt med underbara människor, men till sist höll jag ändå på att klättra på väggarna av ren hemlängtan.

Att komma hem kändes lite tudelat dock. Dels var det så SKÖNT och dels var det lite läskigt. Helt plötsligt så skulle man liksom klara sig själv med det här lilla nya pyret som alltsedan dess växlat mellan att sova, äta, bajsa och upphäva den vackra tongången "LÄÄÄÄÄ" "LÄÄÄÄ".

När jag kom hem var jag dessutom mer trött än jag trodde var möjligt. Jag åkte ju på en livmoderinflammation efter operationen och var verkligen mer än lovligt trött. Oavsett hur trött jag är nu om dagarna så går det ändå inte att jämföra med den vansinniga utmattning jag kände när jag kom hem.

Konstigt nog har smärtorna redan börjat falna i minnet. Visst, jag minns att det var läskigt och gjorde ONT (särskilt efteråt i och med inflammationen), men jag vaknar inte kallsvettig av skräck vid minnet mitt i natten. Alltid något?

Knytet har dessutom fått ett namn nu och hunnit med ett antal utflykter utomhus. Jag är oändligt tacksam över att vi är två, för ensam vet jag inte vad jag skulle göra.