Medan jag funderar på vad jag skall döpa om bloggen till så tänkte jag skriva en uppdatering. Tänkte berätta om vad som hände egentligen.
Vi åkte in till sjukhuset torsdagen den 7:e för igångsättning. Det fungerade inte. Trots några dagar av mystiska preparat och idoga försök att få igång några värkar så kom det några få sådana (som mest bara kändes som ihållande ryggvärk) som sedan mattades av igen fram mot natten. På lördag förmiddag gav de upp och skickade hem oss med order om att återvända på måndagen om ingenting hänt innan dess.
Men det hände. Söndagen tillbagdes med att äta gott och umgås på tu man hand jag och maken. Vid niotiden på kvällen började vattnet gå. Det gick inte allt på en gång, inte först, och jag var osäker på vad det var som egentligen hände tills en timme senare då det rann iväg ordentligt. Snart nog satte värkarna igång också och jag ringde en vän med bil och förlossningen.
Jag vill inte gå för mycket in på hur resten gick till, men jag kan sparka hål på lite myter så här när jag ändå är i farten:
1. Man "vet" inte alls när det är riktiga värkar gentemot förvärkar. Det finns ingen manual. De frågade massor med gånger på förlossningen om jag hade värkar och jag sa "Jag tror det" och sedan frågade de om jag hade sammandragningar och jag visste inte ens vad de menade med det.
2. Man "vet" inte alls när vattnet går, för det är inte alltid allt går på en gång, det kan hålla på att läcka en massa också.
För att göra en lång historia kort så fortsatte jag att ha värkar och öppnade mig som jag skulle i nästan ett dygn. Då konstaterades att bebisen låg lite snett och min största skräck infriades i form av kejsarsnitt.
Visstja, jag minns att jag oroade mig skitmycket för att nålen till ryggbedövningen skulle göra ont, men just då tänkte jag inte ett dugg på den, så oroa er inte för den.
Kejsarsnittet var inte läskigt i sig, men det är läskigt i efterhand. Jag kände mig väldigt sviken av min kropp som först inte ville sätta igång någonting alls och sedan inte kunde fullfölja saker och ting naturligt. Men det går över. Allt går över.
Vet inte vad jag skall skriva om härnäst. Den långa tiden då vi låg kvar på sjukhuset? Ja, fast det blir nog mest en sammanfattning det också. Vill inte sprida skräckhistorier.
Vi åkte in till sjukhuset torsdagen den 7:e för igångsättning. Det fungerade inte. Trots några dagar av mystiska preparat och idoga försök att få igång några värkar så kom det några få sådana (som mest bara kändes som ihållande ryggvärk) som sedan mattades av igen fram mot natten. På lördag förmiddag gav de upp och skickade hem oss med order om att återvända på måndagen om ingenting hänt innan dess.
Men det hände. Söndagen tillbagdes med att äta gott och umgås på tu man hand jag och maken. Vid niotiden på kvällen började vattnet gå. Det gick inte allt på en gång, inte först, och jag var osäker på vad det var som egentligen hände tills en timme senare då det rann iväg ordentligt. Snart nog satte värkarna igång också och jag ringde en vän med bil och förlossningen.
Jag vill inte gå för mycket in på hur resten gick till, men jag kan sparka hål på lite myter så här när jag ändå är i farten:
1. Man "vet" inte alls när det är riktiga värkar gentemot förvärkar. Det finns ingen manual. De frågade massor med gånger på förlossningen om jag hade värkar och jag sa "Jag tror det" och sedan frågade de om jag hade sammandragningar och jag visste inte ens vad de menade med det.
2. Man "vet" inte alls när vattnet går, för det är inte alltid allt går på en gång, det kan hålla på att läcka en massa också.
För att göra en lång historia kort så fortsatte jag att ha värkar och öppnade mig som jag skulle i nästan ett dygn. Då konstaterades att bebisen låg lite snett och min största skräck infriades i form av kejsarsnitt.
Visstja, jag minns att jag oroade mig skitmycket för att nålen till ryggbedövningen skulle göra ont, men just då tänkte jag inte ett dugg på den, så oroa er inte för den.
Kejsarsnittet var inte läskigt i sig, men det är läskigt i efterhand. Jag kände mig väldigt sviken av min kropp som först inte ville sätta igång någonting alls och sedan inte kunde fullfölja saker och ting naturligt. Men det går över. Allt går över.
Vet inte vad jag skall skriva om härnäst. Den långa tiden då vi låg kvar på sjukhuset? Ja, fast det blir nog mest en sammanfattning det också. Vill inte sprida skräckhistorier.
No comments:
Post a Comment