Inte långt kvar

17 dagar kvar, påstår den lilla applikationen till höger. Det känns overkligt. Det känns läskigt. Mina läkare säger att det kan hända när som helst dock. Jag är rädd. Det går inte att komma ifrån att jag är rädd, förmodligen för samma saker som de flesta andra gravida.

Jag är rädd för att vattnet skall gå på något olämpligt ställe. Jag är rädd att inte fatta vad som händer och bli tvungen att föda på något annat ställe än på ett sjukhus. Jag är rädd att blöda en massa och spricka en massa och jag är rädd för manliga barnmorskor och att inte kunna hantera smärtor och att få kroniska problem efter förlossningen.
Jag är rädd att Beppo-Raiden skall bli allergiker eller ha något annat stort fel. Jag är rädd att jag inte klarar av att slutföra plugget nu när allt annat är så kaotiskt.

Jag är rädd för att inte lyckas ta mig till sjukhuset. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att inte klara av saker själv och rädd för att ta mot hjälp.

Jag är rädd att inte kunna älska Beppo-Raiden.

Min man vet dock hur man lugnar mig. Utan honom hade jag inte överlevt. Alla ni som är gravida utan att ha en partner är så oändligt mycket starkare än vad jag är, för jag hade lätt hoppat framför ett tåg för länge sedan. Hatten av för er!