Någon slags glädje

Det är konstigt, men jag har börjat känna någon slags glädje som jag inte riktigt känner igen. När Beppo-Raiden sparkar och rullar omkring och går på så kan jag allt som oftast komma på mig själv med att le ömsint. Förmodligen är det för att det är så nära förlossningen och någon slags reaktion på det.
Nu känns det liksom som att det faktiskt är en riktig person och jag inkluderar honom ofta i tankarna. Som i morse när jag och maken låg och drog oss i sängen en stund med hunden och alla katterna "och bebisen" lade jag till utan att egentligen tänka på det.

Jag har också märkt att jag allt oftare klappar på magen eller petar på den i hopp om gensvar. Sådana saker som jag sett andra havande göra mycket tidigare i graviditeten i den här utsträckningen.

Det är skönt att kunna känna så här med tanke på hur jobbigt det är ibland och hur obalanserad man är. Det gör mig mindre orolig för allt som snart kommer att hända.