"Nu kan det hända när som helst!" säger folk glatt och beter sig som om jag borde se fram mot det.
Folk, alltså.
För oj vad jag ser fram mot att klämma fram en bebis och därmed låsa min egen fotboja. Javisst, jag överdriver, men just nu är det så det känns. Ser inte fram mot smärta, ser inte fram mot barnet, ser inte fram mot kontakt med omvärlden i samband med barnet (allra minst det, andra människor är ju fan galna).
För ångerrätten har liksom gått ut för länge sedan. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera förändringar och här känns det verkligen som om jag är ute på tunn is och djupt vatten.
Ni vet för övrigt det där snacket om att bebisen skall lugna ned sig i sista månaden som man kan läsa om ibland? Det är bara snicksnack.
Folk, alltså.
För oj vad jag ser fram mot att klämma fram en bebis och därmed låsa min egen fotboja. Javisst, jag överdriver, men just nu är det så det känns. Ser inte fram mot smärta, ser inte fram mot barnet, ser inte fram mot kontakt med omvärlden i samband med barnet (allra minst det, andra människor är ju fan galna).
För ångerrätten har liksom gått ut för länge sedan. Jag har aldrig varit särskilt bra på att hantera förändringar och här känns det verkligen som om jag är ute på tunn is och djupt vatten.
Ni vet för övrigt det där snacket om att bebisen skall lugna ned sig i sista månaden som man kan läsa om ibland? Det är bara snicksnack.
No comments:
Post a Comment