Hatten kantad med korvaskinn

Det är hopplöst att försöka minnas alla dessa barnsånger man en gång (när man faktiskt var barn) har kunnat. Man börjar fundera på vad som var så roligt och varför man måste skratta och vad det var för gubbe som kom in. Vad började han sedan göra så att allting dansade och vad tusan tog man sig för när allt dansade ut också? Så man börjar söka på internet och lyckas hitta rätt text. Man studerar den noga och pusslar ihop det med melodin man knapphändigt minns från sina unga år.

Så sjunger man det för sin bebis.

Lä tittar på mig. Förväntansfullt, men ingalunda road än.

Jag suckar och påbörjar ännu en omgång av Kalle Kamels påökning av pucklar.