Ultraljud

Tydligen så skall man känna något första gången man ser sin pjuklarv som ett litet obestämd sprattelgytter på en kornig skärm. Folk skriver att de blev så lyckliga att de grät och att de aldrig kommer att glömma den fantastiska känslan.

Om några dagar skall jag på mitt andra ultraljud. Det första var väl... tja, en sprattelgubbe på en skärm. Jag tror att min man blev mer tagen. Själv kunde jag väl inte riktigt koppla ihop skärmen med min kropp och vad som bor där inne. Det var fortfarande inte helt verkligt.

Visst, det var trevligt att få veta att allt verkade okej och lite roligt att se rörelser, men samtidigt så var bilden mest bara dålig och på utskriften efteråt kan man med bästa fantasi kanske urskilja något som skulle kunna vara ett foster - eller sudd på skärmen.

Är jag för bortskämd med skarpa bilder och specialeffekter? Ja, kanske. Nästa gång vill jag fan i mig ha en tydlig bild, gärna i färg och 3D-effekt.