För övrigt

Och det är klart att det inte bara är skit, kom jag på häromdagen. Beppo-Raiden (arbetsnamn) sprattlar ganska mycket i dessa dagar, men inte nog för att störa och när man väl har vant sig så är det mest bara mysigt. En trygg försäkran om att den lever och frodas där inne.

Har varit på metalspelning också, och var lätt snyggast på stället trots gravidmage. Tror det kan vara läge att sminka upp sig och klä sig lite snyggt ibland för att väga upp dagarna när allt känns extra sunkigt, eftersom de trots allt blir en del till sist.

Det här berättade de aldrig

Det där med foglossningar. Det var ingenting jag över huvud taget hade hört talas om tills någon gång under förra året. Då var jag tvungen att googla det för att inte verka efterbliven.

Jag menar, de berättar i filmer och på sexualkunskapen och allt sådant om hur barn blir till och att man kan bli "lite känslig" som gravid, få cravings och få lite ont i ryggen.
Vad de inte berättar är att kroppen spontant tänker kollapsa i väl utvalda fogar.

Jag känner mig lurad.

Dags att börja odla barn i stora burkar i stället. Den här burken är jävligt trött på skiten just nu.

Ja, ni fattar poängen numera...

Vad de inte visade mig

Jag börjar tro att de ultraljudsbilder jag sett bara är fejk och en del av en stor konspiration. Såsom pjuklarven tumlar omkring därinne så tror jag att den här bilden är mer korrekt:

Bebisfilt - en prisfundering

Det är inte klokt vad folk plockas av pengar för sina små pjuklarvers skull. Det skrämmande är inte att företagen försöker, utan att folk faktiskt går på det. Ett enkelt sätt att visa vad jag menar är att peka på några bebisfiltar. Det är alltså inte filtar gjorda av bebisar utan för bebisar, med andra ord vanliga filtar fast mindre.

Först ut har vi alltså den vansinniga Little Giraffe's filt. Den beskrivs som "obeskrivligt mjuk" (hur man nu kan beskriva något som obeskrivligt. Är det Lovecraft som har skrivit den här produktbeskrivningen?) och kantad med satin.

Liten giraff för stora idioter

Den här galenskapen kostar alltså 849 spänn, för hela 100% polyester! Om man nu vill ha 100% polyester så kan man i stället för de pengarna köpa nästan 85 stycken sådana här bebisblå filtar på IKEA:

Blå filt som kostar praktiskt taget ingenting. Man kan rita en giraff på dem om man vill.

De är alltså i samma material, nästan dubbelt så stora och kostar 10 spänn styck. Med andra ord borde man kunna klippa dem i två och därmed få nästan 170 stycken bebisfiltar för samma pris som den lilla giraffens idioti.

Vad hände för övrigt med att naturliga material är nyttigare och bättre och allt det där? Om man nu tror på det (vilket jag gör ibland när jag får hippieryck) så kan man i stället köpa en väldigt fin bebisfilt i gammaldags stil, 100% bomull för 149 kronor. Det är nog vad jag kommer att göra. Om jag känner för att lägga 849 jävla spänn på bebisfiltar så kan jag ju alltid köpa den fina filten och sedan 70 bebisblå polyesterfiltar också. Då har man liksom att ta av. Kanske kan tapetsera med dem?

Den fina bomullsfilten

Det är sjukt vad folk är lättlurade... och det värsta är att de för smittan vidare till sin avkomma.

Skalbagge på rygg

Typ så här känner jag mig varenda morgon, hysteriskt sprattlande för att komma upp nu när tyngdpunkten ligger något helt åt helvete ovant. Så här i eftertankens blekhet så hade det varit vettigt att skaffa en högre säng...

Jag läste en bok

Jag läste en bok som skulle hjälpa mot förlossningsskräck. Jag har aldrig blivit så nervös inför förlossningen som av att läsa den boken. Slutsats: Inga mer jävla böcker i ämnet. Åter till fantasy.

Det där med namn

Nu har vi fått reda på ett troligt kön på pjuklarven och namnproblemet gör sig gällande. Det som låg oss varmast om hjärtat visade sig nämligen ligga på topplistan över populära namn förra året. Här försöker man vara häftig och originell och så visar det sig att andra favoriserar namnet, även om de förmodligen gör det på grund av ohäftiga saker som Disneyfilmer eller något annat pluttigulligt och inte häftiga musiker och skådespelare.

Oavsett, en vän undrade om det spelade någon roll vad andra döper sina barn till och ja, det gör det. När jag växte upp så gick i samma klass Anna P, Anna R, Anna S, Anna allt jävla möjligt och självklart Daniel K, Daniel någonting annat och Sofia ditten och datten. Ett barn förtjänar att i alla fall ha en god chans att vara ensam om sitt namn i alla fall i de första stadierna i livet. Hur skall de annars känna sig speciella?

Nåja, i värsta fall så kan man ju alltid välja något så fult att ingen annan kallar sin unge det.

Bola med djävulen

Det förvånar mig hur många som blir new age-flummare i samma stund som de upptäcker att de är gravida. Givetvis slås det mynt av det också så att det står härliga till. För ett tag sedan så sökte jag på ordet "bola" i betydelsen "bola med djävulen" eftersom jag undrade över etymologin.

Döm om min förvåning när de flesta länkar som dök upp handlade om något som kallas "graviditetssmycke". Det är en liten pingla som skall hänga ned på magen och som efter vecka 20 tydligen skall höras av fostret och lugna det, samt fortsätta verka efter förlossningen som något slags plingande valium.

Jag vet inte riktigt var jag skall börja. Först och främst att kalla det "bola" i Sverige där ordet sedan många, många år har en helt annan betydelse (bedriva otukt, det vill säga ha sex som man inte riktigt borde ha) känns ju ganska grymt opassande och grymt underhållande på samma gång. Det är liksom som att... Som... Nej, det är så dumt att det inte ens finns någon jämförelse.
Ett annat namn är tydligen "änglasmycke" vilket ju är så nutteputtigt att man bara kräks på det direkt.
För det andra så tror jag inte ett dugg på att ett plingelingande skall göra ungen lugn och prägla den på ljudet inför framtiden. Överlag är det alldeles för mycket översinnerligt, pluttegulligt jävla andligt skitsnack kring graviditeter och den första tiden med ungen.

Jag blir så trött.

Ultraljud

Tydligen så skall man känna något första gången man ser sin pjuklarv som ett litet obestämd sprattelgytter på en kornig skärm. Folk skriver att de blev så lyckliga att de grät och att de aldrig kommer att glömma den fantastiska känslan.

Om några dagar skall jag på mitt andra ultraljud. Det första var väl... tja, en sprattelgubbe på en skärm. Jag tror att min man blev mer tagen. Själv kunde jag väl inte riktigt koppla ihop skärmen med min kropp och vad som bor där inne. Det var fortfarande inte helt verkligt.

Visst, det var trevligt att få veta att allt verkade okej och lite roligt att se rörelser, men samtidigt så var bilden mest bara dålig och på utskriften efteråt kan man med bästa fantasi kanske urskilja något som skulle kunna vara ett foster - eller sudd på skärmen.

Är jag för bortskämd med skarpa bilder och specialeffekter? Ja, kanske. Nästa gång vill jag fan i mig ha en tydlig bild, gärna i färg och 3D-effekt.

Jävla folk

Ni vet det där försmädliga "Har du mens, eller?" som folk (gärna män) använder för att förlöjliga ens ilska eller upprördhet ibland? Det som gör att man bara känner för att klippa till dem med första bästa tillhygge?

När man är gravid så frågar de inte ens, folk bara ler försmädligt och lite menande när man blir arg eller ledsen. Som att det inte är på allvar bara för att hormonerna bidrar till att förstärka. Det är ju inte alla gånger man grinar över att man beställt fel rakblad, utan ibland finns det anledningar till att bli upprörd.
Fast bara för alla andra, då.
Inte för de som är gravida.
Där finns bara en enda anledning; hormoner.

Som om den nattsvarta ångesten är mindre allvarlig bara för att det finns en anledning till att den är extra svart.