Svartrockar-pyssel

När man nyss skaffat sig en symaskin och dessutom är mammaledig så finns det (om man har tur) tid över för att bli kreativ. Dessutom har man ju faktiskt någonstans att göra av alla små söta kläder, gosedjur och filtar som man vill sy. Här ovan är en bild på ett skelett man kan sy av ett par sockor. Själv har jag (såklart) inga vita sockor och kommer att sy det av vitt velourtyg i stället. Vi får se hur det blir.

Jag har även gjort ett par byxor åt lille Lä, samt mitt första lapptäcke någonsin (lagom stort nog för att ha i sittern):

Det jag vill säga med det här är väl att man inte direkt behöver vara ett geni med nål och tråd för att få ihop någonting. Jag är slarvig, lat, har dåligt tålamod och ingen blick för någonting som har med sömnad att göra, ändå tycker jag att jag lyckas göra ganska fina saker åt Lä. Bäst av allt är väl att jag har roligt under tiden också!

Att ta sig iväg

Många gånger stöter man på problemet med föräldrar som pratar om hur svårt det är att ta sig utanför dörren när man har en liten bebis som bihang. Att allt blir jättestora projekt och man oroar sig för att bebisen skall börja skrika, för att byta blöjor, för matning, för allt. Dessutom måste man ha med sig TUSEN saker, annars sprängs bebisen. Det är så klart snicksnack.

Först tyckte jag också det var krångligt och lite läskigt, men man vänjer sig fort när man tvingar sig själv och bebisen att sticka iväg på utflykter av olika slag. När man fått lite rutin i matningen så kan man anpassa det hela, kör man med flaskmatning så går det utmärkt att mata bebisen när och var som helst utan genans.
Och visst, jag vet att man inte skall vara generad över att amma offentligt, men en del är det ändå. Jag är en av dem. Jag ser inget fel i det, men jag är rädd för att få skit för det däremot. Därför föredrar jag flaska när vi är utomhus bland folk.

I övrigt behöver man ha med en filt, blöjor, våtservetter, ett ombyte och en extra napp. Då är man genast förberedd på allt som kan dyka upp i ens väg. Förutom ninjor. De kan man aldrig vara förberedd på.

Jag har aldrig kunnat sy

Jag har aldrig kunnat sy, men jag har alltid önskat att jag kunnat sy. Jag har fått idéer och drömmar och funderingar på saker jag skulle göra om jag kunde sy, men jag har aldrig tagit itu med det. Jag hade väl helt enkelt gett upp.

Nu har förutsättningarna plötsligt ändrats. Om man syr kläder till en bebis så behöver man för det första inte oroa sig över att man förstör mycket tyg när man misslyckas, man måste inte lägga ut en förmögenhet på tyget i fråga från första början och om kläderna inte håller så spelar det ingen roll eftersom bebisen ändå växer ur dem på rekordtid.

Så, nu har jag skaffat en symaskin och Lille LÄ (han låter "LÄ LÄ LÄ" nä han skriker, så det blir härmed det namn han går under här på sidan) skall få en rosa pyjamas sydd av mitt gamla nattlinne med får på. Det är METAL.

Utveckling

Bebisen har upptäckt sina händer och suger på dem konstant, antingen han är hungrig eller inte. Det jobbiga är när han spottar ut nappen för att få plats för sina händer och sedan blir ledsen när han inser att händerna inte är nappen. Jobbigt läge. Redan som plutt vill man äta kakan och ha den kvar.

I dag började han plötsligt skrika på ett helt nytt sätt. Högre och hejdlöst. Helt förtvivlat. Det skärrade min man och gjorde att mitt hjärta gick i tusen bitar, särskilt när ingenting först hjälpte för att lugna bebis. En ren blöja och en promenad i vagnen senare var saker dock bättre. Pust.

Det där med stil

Jag har upptäckt ett problem. När man har en bebis är det ju sällan man faktiskt har tid till triviala saker som att sminka sig, klä sig snyggt eller till och med duscha. Problemet är att det blir så mycket mer uppenbart när bebisen är mycket snyggare klädd (men i samma stil) som man själv.

Mitt nya mål är således att vara lika välklädd som min pjuklarv så att han slipper skämmas över mig.

Nytt problem: Alla de riktigt, riktigt söta alternativkläderna finns bara för barn. Gah.

Motvikt

Nu har vi blivit kallade till en hög med träffar för nyblivna föräldrar.
Jag har sagt det förr och säger det igen: Jag har redan vänner. Jag har redan ett nätverk. Jag behöver inte fösas ihop med främlingar som råkar ha klämt fram en unge nästan samtidigt som jag.

Fast jag funderar på att gå dit en gång i alla fall. Som motvikt.

Förlossnings-chic

På förlossningen och BB lade jag märke till en märklig sak. Medan jag stapplade omkring i landstingets fashionabelt illasittande sjukhuskläder med okammat hår och rödkantade ögon så vimlade det omkring mig av, visserligen stapplande, men stylade mammor. De kunde knappt gå, men lik förbannat hade de borstat och friserat håret, sminkat sig noga och hade på sig sina egna kläder. De var helt enkelt förlossnings-chica. Något som kändes fullkomligt främmande för mig.

Talade med en god vän häromdagen om att det tydligen också finns kvinnor - och det är inte helt ovanligt - som trots jättegravid mage anstränger sig noga för att raka benen och frisera musen innan det är dags att åka in till förlossningen. Herregud. Är de galna?

När man väl ligger där och läcker allehanda kroppsvätskor så är det minsta man borde bry sig om ifall man har välfriserade privatdelar. När man väl har fött ett barn så är smink verkligen en konstig morot för att orka ta sig upp ur sängen.

Människor är galna. Finns det ett tillfälle i världen då det är fullkomligt allmänt accepterat att se ut som skit så är det när man föder och just har fött en unge. Ta tillvara på det. Njut. Du får vara ful, fet, ofriserad, osminkad och ha på dig sjukt fula, men sköna kläder. Kör på det.