En banjoinspirerad upplevelse

En sak som tydligen "alla" varit med om, i alla fall i den där gruppen jag var på häromdagen är att folk tittar på deras magform och hur mycket de spytt och hur de mått och därmed siar om huruvida de kommer att föda en flicka eller en pojke. "Magen har den formen, det blir en pojke" och "Jaha, du kräktes mycket i början, då blir det en flicka."
Jag har inte varit med om något av detta. Det som oroar mig lite är att min grupp tycks alltså vara full med folk som umgås med banjo-schamaner som bor i utbrända bilvrak i skogen och spår i inälvor.

Och när jag tycker det, då är det illa. Häromdagen berättade jag just för en vän att jag och pappa brukade roa oss under min uppväxt med att skjuta stallråttor från lastbilsflaket.

Så alltså, ett steg värre än det. Oj. Oj. Jag vet inte om jag går tillbaka till de där mötena igen.

Mamma till räddningen!

Ni vet att jag i ett tidigare inlägg oroade mig över att min nu tjocka och fina hår kommer att trilla av när jag väl ammar? Jag frågade min barnmorska och hon bekräftade att det var mycket vanligt. Men, som alltid kommer min mamma till min räddning då hon oförstående säger "Äh, det har jag aldrig varit med om."
Åt helvete med såväl internet som andra mödrar som barnmorskor. Min mamma är rätt person att ty sig till!

Föräldraförberedande träff

Man känner sig duktig när man varit på föräldraföreberedande träff och inte sagt allt man kunde ha sagt. Som exempelvis när folk förfasade sig över att alla skall ta på ens mage och kommentera om ens vikt och att man liksom nu är allmän egendom. Då hade jag lust att svara:
- Jag har inte upplevt det, vilket är tur. Jag känner inte riktigt för att föda mitt barn i fängelset.
Men jag var tyst. Duktiga, duktiga jag.

Fred Astaire

Vem i hela friden var det som öppnade upp min mage, knöt på Beppo-Raiden steppskor och sydde igen utan minsta lilla spår och när hände det egentligen?

En god natt

När pjuklarven sparkar som bäst under nätterna har jag inga större problem med att sova. Jag sover bara lite mer oroligt än vanligt. Detta leder dock till att vår lilla hund blir orolig för att matte är orolig och väcker mig. Således börjar han alltså klättra på mig och låta "ynf! ynf!" för att ta reda på vad som är fel.
När jag då vaknar så märker jag att jag ligger på sidan, detta märks mest genom att det gör svinont i höften och jag vänder mig stelt över på rygg i stället. Hunden är nu nöjd och somnar på mitt ena knä.
Precis när jag skall till att slumra till igen så råkar jag nysa, vilket får mina redan utmanade muskler att värka till något sataniskt och jag är åter igen klarvaken.
Klarvaken är även pjuklarven som börjar dansa någon slags improviserad street-dance där inne i magen. När jag väl lyckas somna så sover jag oroligt.
Hunden blir orolig och börjar...

Och så går visan... om och om igen.

Något positivt

Äntligen, mitt mellan att känna mig som ett kylskåp i smidighet och få finnar i stil med de som dök upp under tonåren har jag hittat något positivt med att vara gravid! Mitt hår är tjockt, blankt och växer bättre än någonsin!

Givetvis så nämnde jag det på ett forum där jag hänger och fick genast svaret: "Njut av det medan det varar, jag var skitnöjd med mitt hår, men när ungen var tre månader så hade jag tappat så mycket hår och det var stripigt och glanslöst så jag fick klippa av alltihop."

Tack för den. Tack så Jävla mycket.

Rundsparkar

Så här i efterhand börjar jag fundera på om det var riktigt smart att titta på första säsongen av Walker Texas Ranger just som Beppo-Raiden börjat kunna höra vad som sker utanför magen. Jag är nu övertygad om att jag inte bär på en tumlare, men är lite oroad över de idoga försöken att rundsparka mig inifrån.

Fast sämre förebilder kan man ju ha.