Å andra sidan...

Visstja. Om jag inte uppdaterar på ett bra tag igen så är det för att jag öppet har skrutit om att Lä fortfarande sover hela nätterna utan problem, och därmed har varit tvungen att gå under jorden eftersom jag genast hamnade på intill zombiestadiet trötta och arga föräldrar till mindre välartade glin.

Men det är lugnt. Lä kan ju gå nu, så jag borde kunna dressera honom att gå till affären och fixa käk.
Vi klarar oss.
Ingen oro.

Knackade någon på dörren? Fan!

Tusen år går så fort

Det har nu gått i runda slängar tusen år utan uppdatering. Lä har blivit en bra bit över ett år (barn fattar inte begreppet "tusen år", så de åldras inte så mycket. Jag däremot åldras som vanligt. Fan.)

Så det här är bara ett inlägg för att försäkra världen om att varken jag eller Lä har dött. Jag försöker bara skydda mina bokhyllor från hans framfart.

Seriöst, om man söker på "barnsäkra bokhyllor" så får man bara upp idiotiska råd om hur man gör så att barnet skall vara säker från skoningslöst onda bokhyllor som försöker döda det eller få det att sprängas.
Jag vill ha tips om hur man skyddar sina bokhyllor från barnet i fråga.

Typiskt.

Houston, we have a biter!

Ni vet, det var ganska gulligt när Lä sög sig fast vid min haka, näsa eller på mitt öga. Egentligen. Dregligt och sådär, men sött.

Han har nu sju tänder. Sju små sylvassa tänder. Och han bits.

Så fort han är lycklig och glad så hugger han, och han hugger rejält. Det blir märken. Man skriker och spritter till och råkar knuffa ungen som trillar och börjar gråta och man får dåligt samvete, fast man vet att man måste markera och vill inte trösta för att det ger blandade signaler och får panik så fort hans mun är i närheten av ens kött, för man vet vad som håller på att hända.

Läste lite om det på nätet. Det stod att det är en instinkt. Det stod glatt att barnet "lär sig kontrollera den instinkten vid ungefär tre års ålder."

Tre års ålder.

TRE ÅRS ÅLDER.

Det är om TVÅ hela år. 730 dagar.

Jag kommer att vara söndertuggad som en hundleksak vid det laget. Fan också.

Öppna förskolan, tagning två

"Nej, om man skulle ta och kika förbi Öppna förskolan i dag. Lä behöver säkert leka av sig lite extra medan jag pluggar. Hm. Förmiddag. Sångstund. Jaha, okej då."

Med ledarnas tidigare försäkran om att "Barnen äääääälskar sångstunden!" så masade jag mig dit. Lä var dagen till ära klädd i en urtvättad Star Wars-body och rutiga strumpbyxor. Leken gick bra, sedan dags för den (för mig) fruktade sångstunden, detta efter att föräldrarna matat sina hjärtegull i köket för andra gången på en timme. De är ettåringar, för sjutton, inte... fan. Finns det något djur som äter så ofta?

Vet ni. Alla barn ääääälskar inte sångstunden. Lä sket högaktningsfullt i den. När jag slutade hålla fast honom så gick han sin väg ut i kapprummet för att leka med skorna i stället. Senare kom han tillbaka in i rummet och jag tänkte att han kanske var nyfiken trots allt, men han bevärdigade knappt de tjoande ledarna och föräldrarna en blick utan gick till en lekhörna och började pyssla i stället.

Det är inte det att han är blyg heller. Han hade inga problem att röra sig kring vuxna och barn. Han älskar att leka hemma och sjunger gärna med i lite mysig Countess Bathory med Venom. Han var bara inte intresserad. Vilken lättnad. Min son har musiksmak.

Jag tänkte sitta kvar tills stunden var över utifall han ändrade sig, men då kom vi till "Litet hus vid skogens slut" och där avbröt en av föräldrarna. "Man får faktiskt inte sjunga 'annars skjuter jägaren mig'. Det är ändrat. Man skall sjunga 'får jag komma in och värma mig'. Annars är det skadligt för baaarnen."

Dö, din jävla imbecill. Dö.

"Barnen förstår ju faktiskt inte om man sjunger om att skjuta djur."

Sade kvinnan som just matat sitt barn med helt vanlig korv. Undra vad hon kommer säga att den kommer från när ungen börjar undra? Korvträden?

"Om man kommer från en jägarfamilj är det fullt naturligt." sade jag till ingen alls, för ingen bevärdigade mig ett svar.

Jag reste mig upp, gick ut i kapprummet, fiskade upp min son som åter gått ut för att leka med skorna där ute och avtågade helt enkelt.

Det lär dröja jävligt länge innan jag återvänder igen.

Duktig mamma-syndromet

Mammaledighet perfekt för att starta företag!
Rubriken lyser mot mig i olika formuleringar från diverse föräldratidningar. På bilden är det någon leende, smal, kompetent superkvinna och underrubriken är något i stil med "När jag var mammaledig startade jag upp mitt eget företag och det var det bästa jag gjort!"

Tihi, era jävlar.

Jag hatar de där artiklarna. Hatar dem med en så brinnande glöd. Som om det inte är svårt och jobbigt nog att vara nybliven förälder? När i helvete är det att vara mammaledig att starta upp ett nytt företag? Jag klarar med nöd och näppe mina studier, och då är Lä ändå en av de mest lugna och trevliga ungar jag stött på. Samtidigt glömmer jag saker, gråter över saker, svär över saker och har hela tiden en konstant press som jag inte kan släppa om att vara bra mamma, bra hustru, bra vän, bra student, bra dotter, bra syster, bra, bra BRA!

Måste man sprida ut all denna duktig-reklam överallt? Dessa jävla krav om att man utöver att vänja sig vid att ha ett helt nytt liv hos sig även måste göra tusen andra saker? Jag blir tokig.

Dra åt helvete.
Nej, föräldratidningar bör undvikas lika benhårt som Familjeliv.

Förståelse

Det är ganska ofta som vänner och bekanta lite halvt skämtsamt, halvt allvarligt yttrat sig på liknande sätt:
"Men tänk om Lä blir en sportdåre då?!"
eller
"Men tänk om Lä börjar lyssna på dansband?!"

Och det gör mig förvirrad. Om han vill pyssla med sport, lyssna på dansband, klä sig i hipster-kläder eller vad som helst som jag inte gillar så är det upp till honom. När han är gammal nog att ha egen smak så är den just det - hans egen smak. Jag kanske avskyr den, men jag älskar honom.

Man tycker ju kanske att folk med alternativa stilar om några borde veta hur det är att bli missförstådd för vad man gillar för kläder, musik och stundtals makabra intresseområden. Då tycker man ju att det också borde finnas förståelse för att andra inte har samma intressen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att oavsett vad Lä vill göra med sitt liv och vad som fångar hans intresse så är det hans liv, inte mitt. Hans intressen. Så länge det gör honom lycklig och inte skadar honom får han pyssla med precis vad han vill.

Damien, är det du?

I går tittade jag och min make på Jesus Christ Superstar. I slutet så spikar de (woha, spoiler-alert) så klart upp Jesus på korset. Här kommer det märkliga. I början när de spikar så är det inget ljud av hamrandet utan musik... och precis då börjar Lä hamra taktfast på något i hallen. Innan ljudet hörs på TV:n. Sedan fortsätter han hela tiden medan de spikar upp Jesus. Notera att han inte heller såg vad som hände på skärmen.

Alltså, seriöst? Lä. Vem är du?